tobi

Kanske hoppas Agnetha Fältskog på samma effekt som hos Cash när hon efter 17 år släpper en soloskiva. På ”My colouring book” som plattan heter, tolkar hon bland annat Jackie del Shannons ”When you walk in the room”. En låt som likt många andra kända sånger har en brokig historia

Låten skrevs av del Shannon, men det var först när Searchers  spelade in den (1964) som den blev populär, många trodde att det var Searchers låt. Sedan dess har den spelats in av bland andra Psycotic Youth (1994),  Status Quo (1995), Smokie (2001), Cliff Richard (2001) och nu senast Agnetha Fältskog.

”When you walk in the room” är inte ensam att tolkas av många olika artister. Musikhistorien är full av covers. Ibland underbara, ibland fasansfulla versioner. Men kanske allra oftast ganska mediokra och onödiga.

Ramones var i de flesta avseenden det perfekta rockbandet. De såg coola ut, de hade samma efternamn, de var konsekventa (höll fast vid samma utseende, logotyp, musikstil) och var en fulländad blandning av hjärndött party och stora känslor. Följaktligen skrev man också de perfekta låtarna.

Kritikern Charles Shaar Murray förklarade gruppens storhet med enkelheten. Ramones hackar sönder hela rockhistorien, rensar bland bråten och plockar därefter ut själva grundstenarna. De sätter ihop stenarna i NÄSTAN rätt ordning igen, innan de återigen förstör allt för att sedan plocka bara ett halvdussin bitar – de som omöjligt kan ersättas, menade han.

Ramones brukar reflexmässigt och lite slarvigt betecknas som punk, men bandet har kanske mer gemensamt med 1960-talspopen än med band som Sex Pistols (även om det faktiskt var Ramones som fick Sid Vicious att lära sig spela bas).
Enkla allsångsmelodier, tre- (eller snarare två-) minuterslåtar och namnet Ramone togs från en pseudonym Paul McCartney brukade använda. Frågade man Joey Ramone vad Phil Spector betytt i hans liv slutade den kutryggige sångaren inte prata förrän man satte munkavle på honom. När Spector upptäckte Ramones besvarades kärleken och legendaren producerade ”End of the century”. Det var tre år efter ”Sheena is a punkrocker”, en i raden av alla Ramones perfekta poplåtar.
Originalversion: Ramones (1977)

Mest annorlunda version: Per Gessle (2002)
Bra liveversion: Magnus Uggla (1981)
Andra versioner: The Gerogerigegege (1992), Die Toten Hosen (1996), Rancid (2003), Hüsker Dü (1994)
Undvik: Ingen. ”Sheena…” är en så bra låt att till och med She-Bang (2001) gör den riktigt bra.

Enligt Bonniers musiklexikon är ”trad arr” en term för musik där upphovsmannen sedan generationer varit okänd, eller där musiken är av folkligt ursprung. Det betyder att ingen kan ta åt sig äran på att ha skrivit den eller göra anspråk på låtens rättigheter.

”Whiskey in the jar” är en typisk ”trad arr”-låt. Ingen vet när eller av vem den skrevs. Det är bara en gammal irländsk folkvisa som alla känner till.

Den har spelats in av en mängd artister, men allra oftast framförs den av krogtrubadurer framåt småtimmarna. Och kanske är det i den miljön sången gör sig bäst, det är då man kan skriva under på texten budskap. Det att falska kvinnor och tomma plånböcker visserligen känns surt, men inte spelar någon större roll så länge glaset är fyllt med väldoftande whiskey.
Originalversion: Trad arr
Lysande svensk version: Toms tivoli (Brännvin i mitt krus, 1990)
Mest känd version: Thin Lizzy (1972)

Finsk version: Eläkeläiset (Humppamaratoni, 1997)
Några andra versioner: Smokie (1989), Grateful dead (1999), Dubliners (1993), The Pogues (1990)
Undvik: Metallica (1998), alla krogtrubadurer

Be my baby

Det räckte att höra trummorna i inledningen, sen var Bryan Wilson tvungen att stanna bilen han och hans flickvän åkte i. Det gick helt enkelt inte att koncentrera sig på körningen när The Ronettes klassiker strömmade ut ur bilstereon. Där och då förändrades Brian Wilsons världsbild helt och hållet, han hade fått en ny religion.

Beach Boys-legendaren har berättat historien åtskilliga gånger och 36 år senare var han fortfarande lika besatt. I en intervju från 1999 framkommer det att han väckt sin fru Melinda varje morgon med ”Be my baby” ända sedan de gifte sig.

-- Den kommer att vara för evigt. Ingen annan musik kommer i närheten av ”Be my baby”, menade Brian.

-- Jag vaknar till den varje morgon. Jag tål inte den där låten. Den kommer driva mig till vansinne, tyckte Melinda.
Originalversion: The Ronettes (1963)
Konstigast version: Cool candys (Min lilla baby, 1971)
Mesigast version: Smokie (2002)
Bootleg version: John Lennon (1974)
Några andra versioner: Melissa Etheridge (1996), Bay City Rollers (1974), Searchers (1965),Tim Burgess (2003), Mike Love (1981)
Undvik: Ultima Thule (1995), Gary Glitter (1999)

Love minus zero/ No limit

Bob Dylan har fått Polarpriset, han nämns som ständig kandidat till Nobelpriset i litteratur och han fick utmärkelsen ”Århundradets artist” av landets största kvällstidning. Det första mästerverket, skivan ”Freewheelin´”, kom 1963. Det senaste 34 år efteråt (”Time out of mind”, 1997). Bob Dylan är utan tvekan en av de absolut största och mest betydelsefulla inom musikhistorien.

Märkligt nog är inte hans sånger lika kända. Frågar man folk på gatan känner de möjligen till ”Mr Tambourin man”, ”Like a rolling stone”, ”Blowing in the wind” och någon ytterliggare. När Dylan befann sig i brytningsperioden mellan akustiskt och elektriskt, spelade han in ”Love minus zero/ No limit”. Den känner nästan ingen av ”mannen på gatan” till. Det är knappast en låt som krogtrubadurerna plockar fram när publiken önskar Dylan-låtar.

Men när andra artister spelar in egna versioner av Dylans låtar är det påfallande ofta just ”Love minus zero/ No limit” de väljer. Förmodligen för att det helt enkelt är en sån rasande bra låt.
Originalversion: Bob Dylan (1965)
Bra country version: Doug Sahm (2000)
Bra liveversion: Ron Sexsmith
Andra versioner: Walker brothers (1966), Joan Baez (1968), Fleetwood Mac (2003), Rod Stewart (1997)
Instrumental version: Duane Eddy (1965)
Undvik: Dan tillberg (Kärlek minus noll, 1987)

Viva Las Vegas

Det är knappast på grund av sina filminsatser Elvis Presley har gått till världshistorien som en av de stora ikonerna. Efter musikframgångarna under 1950-talets senare hälft följde ett decennium som mestadels ägnades åt filminspelningar. Åren 1964-68 spelade han in tre, fyra filmer varje år och ingen av dem kan sägas vara något mästerverk.

”Viva Las Vegas” från 1964 tillhör de mest kända men är inget undantag. Elvis är en racerförare som uppträder på nattklubbar och får ihop det med Ann-Margret i en danstävling. Handlingen är lätt glömd men filmen innehöll mycket sång- och dansnummer och framförallt titellåten har i efterhand levt vidare. Låten ”Viva Las Vegas” sammanfattar all den eufori och galenskap en kväll vid rouletteborden på ”The strip” kan åstadkomma.
Det var en yra som höll i sig fram till den storstilade återkomsten 1968 i svart skinnställ. Elvis var snyggare och bättre än någonsin, men framförallt var han äntligen tillbaka där han hörde hemma – på musikscenen.
Originalversion: Elvis Presley (1964)
Bra version: Wilmer X (1990),
Konstigast version: Eläkeläiset (Humppaleka, 1995)
Syntigast version: Aaron Sutcliffe (2002)
Några andra versioner: Dead Kennedys (1980), Bruce Springsteen (1993), Shawn Colvin (1995), Janet Jacksson (2000), Engelbrekt Humperdinck (2002)
Undvik: ZZ top (1992)

Jäkla Killinggäng! Jag minns en bussresa för några år sedan, ett grabbgäng på väg upp till Stockholm för att ta en helgtripp med en av Finlandsbåtarna. Plötsligt åker bandspelaren fram och Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon” hörs.

I original hette låten ”I give you the morning” och gavs ut av Tom Paxton 1968 på albumet "The things I notice know". Ingen mer än Fred Åkerström tog notis om låten, den var i det närmaste totalt okänd när Fred översatte den till svenska på sitt album ”Två tungor”.

Ölburkarna ställdes undan, stämningen dämpades och 30 unga killar stirrade tankfullt ut genom bussfönstren. En tid innan bussresan hade filmen ”Torsk på Tallin” visats på tv och efter att ha sett den gick det inte längre att höra Åkerströms finstämda visa på samma sätt som tidigare. Vi var inte längre ett partysuget grabbgäng på väg österut för en trevlig helg. Plötsligt hade föraren förvandlats till Lasse Kongo och vi själva till en samling tragiska individer på väg till Estland för att finna kärleken.
Originalversion: Tom Paxton (I give you the morning, 1968)

Mest känd version: Fred Åkerström (1972)

Bra version: Toni Holgersson (1993)

Dystrast version: Pelle Ossler (2001)
Diftongversion: Göran Ringbom (1988)

Undvik: Håkan Hellström (2002),

Eldkvarn: Sjuttonde balladen (Evert Taube)
Nick Cave: Let it be (The Beatles)
Psycotic Youth: Japanese Boy (Aneka)
Stefan Sundström: Årstider (Allan Edwall)
This Perfect Day: Oh, Susie (Secret Service)
Carpe Wade: In the ghetto (Elvis Presley)
Ulf Sturesson: Hallå (Magnus Uggla)
Bad Liver: Jockey full av bourbon (Jockey full of bourbon, Tom Waits)
De lyckliga kompisarna: Punkjävlar (Eddie Meduza)

Lambretta: Livet är en fest (Nationalteatern)

Vincent Hamilton: Jag vill ha en egen måne (Ted Gärestad)

Deltagarna i ”Baren”: Kung för en dag (Magnus Uggla)
Starz!?: Heavens on fire (KISS)
Flamingokvintetten: Min brevvän i Tanger (Folsom Prison Blues, Johnny Cash)
Håkan Hemlin & Ainbusk: En julsaga (Fairytale of New York, The Pogues)