På skiva: Strip Music
Svart arenarock i världsklass!
Betyg: 4
Strip Music: Hollywood & Wolfman
Playground
Jag trodde aldrig att det på allvar skulle bli något av Eskilstuna-syntharna Yvonne. Okej, en halvhit med ”Modern love” och lite kredd i indiekretsar men inte mer än så. Jag fick rätt.
Och jag fick fel. Satan, så jävla fel jag fick.
När Yvonne lade ner verksamheten gick sångaren Henric de la Coer och Cristian Berg vidare och startade Strip Music. Sen den dagen har ingenting varit sig likt.
Den självbetitlade debuten som kom 2004 var ingen skiva, det var ett svart hål som sög in alla som kom i kontakt med den och som vägrade släppa ut oss. Som om nu nån ville därifrån…
Strip Music tog influenser från alla uppväxtens mörka ikoner: Depeche Mode, Joy Division, The Cure, Jesus & Mary Chain och Alphaville och förenade det till pampig arenarock. Stolt, självsäker och svart som synden.
Fläskiga synthmattor och ekot från högstadiediskona på 80-talet lades över de la Cours fantastiska sång och lika fantastiska melodier och en storslagen platta kravlade fram ur skuggorna. När en singelbaksida som ”Yeah, right” inte platsade förstår man klassen. Den trumdrivna och bittra ”Plastic Doll” blev soundtrack till mitt liv under ett helt år. Och är det i viss mån fortfarande.
Uppföljaren har samma kolsvarta ljudbild, samma episka anslag och börjar lika starkt som debuten. Inledande kvartetten låtar är kanske inte riktigt samma bombmatta som ”2.75”, ”Desperation” och ”Never die” var, men inte långtifrån. Klockrena refränger, stora körer och de la Cour karaktäristiska röst får mig att darra av eufori. Därefter mattas bandet något, men invändningen är marginell.