tobi

Med en flykthastighet av 39300 km/h slungades vi häromdagen tillbaka till framtiden. Sen dess har det varit mycket rymdpromenader, tyngdlöshet och Fuglesang i tv. Jag har älskat varje ögonblick.

Att vi efter 14 år äntligen får en svensk i rymden ser jag lika mycket som ett personligt äventyr som en triumf för Christer Fuglesang. Plötsligt känner man sig delaktig i det rymdfarande som tidigare bara varit förbehållet sovjeter och amerikaner.

Igår kunde vi se Fuglesang sväva fram inne i rymdstationen ISS, precis sådär långsamt och fascinerande som astronauterna gjorde i barndomens filmer och böcker. Då när rymden fortfarande var något lockande och fantasieggande, och symbolen för framåtsträvan, utveckling och utforskarglädje.

Efter år av nedgång i intresset för rymdfärder har något hänt. Plötsligt finns det en framtid igen. Vi blickar framåt, uppåt, utåt.

Tanken kring rymden har bäst sammanfattats i min favoritserie ”Camelot 3000”: ”rymdprogrammet gav människorna en känsla av att vara del av universum. Istället för att söka sig ut slog man sig till ro”.

Och att slå sig till ro blir nästan alltid förödande. Vi ska framåt, uppåt, utåt.

BRA IGÅR: ”Kobra”, ”Ali G in da USA”, ”Musikbyrån”

DÅLIGT IGÅR: Allt på TV 4

BRA IKVÄLL: ”Sportnytt”

DÅLIGT IKVÄLL: Allt på MTV