tobi

Den sista Packet-skivan kom 1995, sedan var det tyst tills för några år sedan då Per Persson åter började ge sig ut och spela. Det korrekta namnet skall numera egentligen vara Per Persson & bandet (där Henrik Nilsson från Kisa denna kväll spelar bas), men det är Packet-låtar som framförs.

Per Persson är en av landets absolut bästa berättare. Hans texter fångar svenska ögonblicksbilder och melankoliska landsbygdsstämningar på ett träffsäkert och målande sätt. Barkåpscadillacar och Tyson-knockar flyter ihop med tynande bruksorter och bakfylla, i Per Perssons sånger är avståndet mellan Alfta och Amerika obefintligt.

Ändå har det riktiga erkännandet uteblivit. Kanske för att Perssons Pack alltid har varit så mycket bättre än sin publik. På Rick Rock består den av de vanliga fyllbultarna, de äldre som diggar mer till Status Quo i högtalarna och grabbgängen som sliter av sig i bar överkropp till ”Hanna”.

Spelningen är uppdelad i två set. Först ett lite lugnare som inleds med ”En sång om dig” och passerar låtar som ”Kammahav” och ”Då är det inte jag” innan en vildsint ”Du går aldrig ensam” avslutar.

I andra delen varvas hits som ”Nyårsafton i New York”, ”Mördar-Anders” och ”Brooklandsvägen” med de nya låtarna ”Sångare utan orsak”, ”Ikväll tar vi över stan” och ”Mellan månen och mars”.

Ingen annan svensk visrockare är lika elektrisk på scenen. En laddad Persson vankar runt likt sprintern Maurice Green på startlinjen och påminner om ett lejon som väntar på att få attackera. När han sjunger spänner han blicken i publiken och ser ofta halvgalen ut i minspelet.

Lördagens spelning är inte den bästa jag sett pastor Persson göra, men varje tillfälle han står på scenen är ett minnesvärt ögonblick. Han är kingen av våra sötaste kvällar.