Tre konserter

Konsert / Permalink / 0
Efterklang
Herrgårn, Linköping 1/12

Scenen är helt klädd i vitt tyg. Fräckt, tänker jag. Men lakanen är inte bara en snygg kuliss, de fungerar även som filmduk för projektioner. Vilket känns helt naturligt. Det danska åttamannabandet (liveversionen) spelar något som bäst kan beskrivas som filmmusik.

Vissa har kallat det electronica, och visst ligger det elektroniska ljud i botten och knastrar. Men det byggs på med traditionella instrument som fiol, trombon, gitarr och trumpet som skapar en tät stämning.

Filmklippen är fragmentariska och blurriga, och flyter smidigt ihop med bakgrundsmusiken som ömsom smattrar som regn på ett plåttak och ömsom klickar som vissa ljud i khoisan-språken. I framkant ligger mer organiska ljud som varsamt smeker helt där electronican hackat hål.

Den första konstinstallation jag sett som har svängt.


The Tough Alliance
Herrgårn, Linköping

Musiktidningen Sonic menar att The Tough Alliance är ett tecken på att rockmusiken fortfarande kan vara upprorisk. När Göteborgsduon uppträder står de och mimar (ibland inte ens det) till förinspelad musik i en kvart. Sen går de av scenen.

Att den betalande publiken då känner sig lurad och besviken skulle vara beviset för att rocken ännu kan provocera.  

Med samma logik skulle Lundells berömda inställda spelning vara ett oöverträffbart mästerverk bland rockkonserter, vilket förstås är lika fånigt som det låter.

Att ta betalt för en undermålig show där man inte ens försöker anstränga sig är inte upproriskt, det är arrogant, fantasilöst och snålt. Sanningen är att The Tough Alliance helt enkelt är rena soporna som live-akt, det skulle inte ens Iraks förra propagandachef Bagdad-Bob kunna neka till.

På skiva funkar bandet klart bättre. Där känns duons elektroniska pop med maffiga allsångsrefränger fräsch och cool. Men de 17 minuterna med blinkande stroboskopljus som vi utsattes för på Herrgårn i torsdags kunde vi hellre varit utan.


Sophie Rimheden
Hugo, Norrköping 24/3

Sophie Rimheden har blivit kallad ”Sveriges electronicadrottning” så många gånger nu att det nästan blivit löjligt. Men faktum är att epitetet stämmer. Hon har varit med länge, vunnit en mängd priser och genomgående fått lysande kritik. Möjligen med undantag för den hemska covern på Carolas ”Främling”.

Att hon öppnar fredagens spelning med just ”Queen of the night”, känns på något sätt självklart.

Rimheden dansar bakom sitt samplerbord, kompad av cello, synthar och melodica. Musiken är en lyckad hybrid av Twin Peaks-svärta, Gattaca-perfektion och sädiga klubbar på Reeperbahn. Det elektroniska knastret står aldrig i vägen för de dansvänliga takterna och de förföriska melodierna.

Som avslutning kommer låtarna ”Days go by” och ”Can you save me” där Rimheden sjunger duett med Marit Bergman respektive Linköpingstjejen Annika Holmberg. Fast med de två sångerskorna förinspelade.

Därefter kliver Rimheden rakt av scenen medan synthkillen Andreas Hörlén och cellisten Mikaela Robsahm fortsätter att kompa ett hårt dunkande outro.


Till top