tobi

“Mock Ivory” och “Chemical girl” tillhör mina absoluta favoritlåtar, alla kategorier. Albumen med Gustaf Kjellvanders band The fine arts showcase har jag dock inte fallit lika hejdlöst för, även om det varit trevliga bekantskaper.

”Radiola”, det senaste av dom, har precis gett ifrån sig sin tredje singel – ”Danish light”. Det är en halvlugn, halvmörk kärlekssång med skön stämning, där Gustaf sjunger om hur han går runt i en park med sin tjej. Inte dålig, men inte heller suverän.

Faktum är att jag gillar ”B”-sidan mer. Det är ett smakprov från Gustafs kommande hyllningsskiva till The Rough Bunnies (äh?). ”Modern love”, som den heter, går också i någon slags halvfart, men har mer driv och mer skrän i gitarrerna över den mjuka grunden. Simpel i sin uppbyggnad men smått genial. Me like.

Nej, det är inte kärlek. Det är poprock nånstans mellan intetsägande och anonymt.

Waver består av Josefina Andersson och Andreas Alfredsson Grube. För två år sen kom debuten ”Population: fifteen” och nu är man på G med en självbetitlad uppföljare. Den får gärna vara roligare än singeln, som saknar allt vad personlighet heter.

Musiken är reklamradiomesigt producerad och bara finns där, utan någon som helst funktion.

Nej Waver, det är inte kärlek. Ni får det faktiskt inte att pirra nånstans.

Sparklehorse är ett sånt där namn man sprungit på i olika sammanhang utan att riktigt kolla upp. Mark Linkous, som mannen bakom namnet heter, har ofta fått bra recensioner men jag har aldrig förstått vad som skulle vara så speciellt.

Men jag bestämmer mig för att ge den nya plattan en ärlig chans - trots det intetsägande artistnamnet, den långa skivtiteln och det gräsliga omslaget. Långa skivtitlar är för övrigt inget nytt, debuten från 1995 hette ju ”Vivadixiesubmarinetransmissionplot”.

Jag lyssnar, och hör kontrasten mellan dom stökigt bökiga rocklåtarna och de mer lugna, drömmande styckena.

Jag lyssnar, och hör gubbig Sonic-pop.

Jag lyssnar, och vet innerst inne att jag aldrig kommer att plocka fram den här skivan igen.