På skiva - Pernilla Andersson
Betyg: 3
Pernilla Andersson
”Baby blue”
BonnierAmigo
Det vore så enkelt att tycka illa om Pernilla Andersson. Hon har ett intetsägande namn och hon spelar myspysig vuxenmusik som gjord som bakgrundsljud på parmiddagar. Hon tar lite soul, lite pop, lite blues, lite jazz och låter…ja, rätt anonymt minst sagt.
Fast det finns ändå något där som jag gillar, så den slentrianmässiga sågning jag ställt in mig på uteblir. För även om Pernilla Andersson spelar rätt harmlös mjukrock som knappt kan existera utan klirrande rödvinsglas och levande ljus, finns det en äkthetskänsla. Hennes innerliga röst och varma musik känns inte påklistrad eller tillgjord. Hon är en tjej som gillar dom här låtarna och vill att vi ska det också, trots att det låter skolat, präktigt och hitlöst.
Hennes två tidigare album har jag missat och det var nära även denna gång. ”Baby blue” är en skiva man lätt kan leva utan, men som inte heller behöver skämmas i skivsamlingen.
Och en tjej som är ihop med Dregen måste ju ha en hel del kvaliteter.