På skiva: Per Gessle

På skiva / Permalink / 1
Gessle

Per Gessle

"En händig man"

Elevator/EMI

 

Jag gillar Per Gessle av många anledningar. Gyllene Tider var ett av de band som fick mig att upptäcka musikens förtrollande värld. Han har en skön sångröst, han är rolig och snabb i repliken, han har alltid snygga kläder och verkar vara en trevlig och avslappnad kille. Jag gillar till och med alla knäppa frisyrer han haft genom åren.

Och så har vi ju hela den där pojkrumsromantiken. Gessle samlar på Rickenbackergitarrer, är en riktig popkonnässör och gör ingen hemlighet av det heller. En helkväll med öl i sällskap med PG och hans skivsamling skulle vara en dröm.

Nya soloplattan, den fjärde svenskspråkiga, gör inget för att ändra på den bilden. Precis som vid "Son of a plumber" häromåret hämtar Gessle mycket av sina influenser från uppväxtens 60-tal. Här hörs spår från The Doors, The Kinks, The Beatles och en mängd andra av de där banden han alltid brukar nämna med en särskild glans i ögat.

Men det funkar bättre på engelska och Gessles stora problem är att han så gärna vill låta som sina idoler men inte riktigt vet hur man gör. Det låter hela tiden för polerat, för snällt och för utslätat fegt. Enda gången han nått ända fram är på "Pers Garage" från återföreningen 1989 då det brände till så som bra och äkta pop ska.

"En händig man" är till stora delar en systerskiva till "Mazarin", kanske något ruffigare och kanske även bättre, även om "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)" var en mycket större hit än vad låten "En händig man" är.

Jag retar mig också en smula på en del krystade formuleringar och felbetonade ord. Bäst är Gessle i de lugnare låtarna, som "Jag skulle vilja tänka en underbar tanke" och "Om jag vetat då (vad jag vet nu)" när han inte försöker rocka loss utan istället gör det han kan bäst - somriga låtar för grillkvällar och skuggiga altaner.

 

Betyg: 3/5

Till top