tobi

Orkesterpopen är tillbaka

Popmusiken har snavat på Marshallådorna och ramlat ner i orkesterdiket. Så känns det när man tittar på det senaste årets skivsläpp. För plötsligt fläskar var och varannan artist på med pukor, blås och orkesterarrangemang som om 90-talet aldrig hade existerat.

Jag vet inte om Phil Spector har webradio i sin häktescell, men lyckas han ratta in svenska P3 skulle han förmodligen jubla. Plötsligt är hans "wall of sound" det hippaste i etern.

Som bekant vid det här laget går allting i cykler. Den senaste femtonårsperioden har storslagna arrangemang i princip varit portförbjudna på festivaler och musikklubbar. Istället har "lo-fi" och "indie" varit föredömet, det vill säga att musiken ska vara enkelt uppbyggd och producerad. Inga onödiga krusiduller eller kosmetiska dekorationer. Räcker det inte med gitarr, bas, trummor och sång för att musiken ska funka kanske inte själva grundlåten är så bra, gick resonemanget.

Men så kom hela h´n´b-vågen (hatt och blås) för några år sedan med artister som Håkan Hellström, Moneybrother, Florence Valentin, Dapony Bros - och varför inte vårt östgötska exempel John Stridh - och plötsligt var det okej att experimentera med andra instrument än popen och rockens traditionella. Och det senaste året har trenden slagit igenom på allvar.

Två självklara exempel är Jens Lekman och Montt Mardié, som om de vore lite mer alkade, äldre och dandyaktiga förmodligen skulle kunna bli ett modernt Frank Sinatra/Dean Martin-par om dom bara ville.

Till och med en sån enkel vissångare som Stefan Sundström plockade in en mastodontkör på 600 (!) personer på sin senaste skiva. En kör som för övrigt leds av Caroline af Ugglas.

Och på tal om körsång så blev The Sweptaways ett av fjolårets stora samtalsämnen när dom framförde kända poplåtar i körtappning.

Exemplen är många: Magnus Uggla spelade in en Karl Gerhard-platta, svulstiga The Ark har varit årets hetaste band och Marit sjöng fläskig Motown-pop på senaste albumet. Motown, ja...Andreas Johnssons melodifestivalbidrag var ju en karbonkopia av The Ronettes "(The best part of) Breaking Up" - och så var vi tillbaka hos Phil Spector.

Det finns exempel även utomlands. The Diviny Comedy släppte en sedvanligt storslagen och pampig platta ifjol och den gamla Pulp-gitarristen Richard Hawley har bytt britpopluggen mot crooner-kostymen, för att nämna två.

Det är så typiskt Johan Kinde att göra comeback i exakt rätt tid.