tobi

Det finns bara en enda riktig idrott och det är den fria idrotten. Den är på nåt sätt grunden för all annan idrott, klassisk och okomplicerad, ren och skön i sin enkelhet. Den som springer snabbast eller kastar längst vinner, inga krystat konstruerade regler och dessutom otroligt vacker när tekniken sitter perfekt.

Under 2000-talet har Sverige vuxit fram till en stormakt inom sporten. Vem hade kunnat tro det i början av 90-talet när medeldistansarna hette Kroon och Koskenkorva, sprinters kallades saker som "Grycksboexpressen" och Erik Josjö såg ut som en rockstjärna?

Denna vecka är rena paradiset för oss friidrottsälskare som äter vår frukost till förmiddagsreprisen av nattens tävlingar i Osaka-VM. Friidrott är ju den perfekta tv-idrotten där det knappt finns några döda stunder och där dramats alla ingredienser ingår: sorg och glädje, succéer och fiaskon, spänning, skönhet, ont mot gott, genombrott och farväl. Igår krossade Johan Svischman det svenska rekordet på 400 meter, Robert Kronberg plockade fram sin berömda mästerskapsform på korta häcken och Linus Törnblad och Stefan Holm var aktörer i den alltid så spännande höjdhoppsfinalen. Men mest berörde Sanna Kallurs tårar som flödade efter ett kanonlopp som ändå bara räckte till en fjärdeplats.