Musikkrönika (Nolltretton, november)

kultur / Permalink / 2


Britpopen - vart tog du vägen?


Får man önska sig nåt i julklapp? I så fall önskar jag mig ett stort, hårt paket fyllt med ny, spännande britpop. För det verkar vara något som ramlat av tomtens släde de senaste åren.

Utan att gräva ner sig i mossig nostalgi kan man konstatera att det på just den punkten var betydligt bättre förr.


Vi som var med på 90-talet minns hela "Cool Brittania"-epoken, när unge, fräsche Tony Blair lanserade "New Labour", James Bond gjorde comeback, Geri Halliwell klädde sig i Union Jack och England var det coolaste stället på jorden. Inte minst tack vare den lysande musiken. Ett tag dök det upp nya fantastiska band varje vecka. Att brittiska musiktidningar spådde att samtliga skulle bli "större än Beatles" kan i efterhand te sig lite fjantigt men då kändes det helt naturligt.


Blur och Oasis (eller åtminstone deras fans) krigade i pressen och släppte sina singlar "Country House" respektive "Roll with it" samma dag. Som musiklyssnare "tvingades" man välja vilket av banden man gillade. Precis som musikfans tidigare "tvingats" välja mellan Elvis eller Tommy Steele, synth eller hårdrock, Beatles eller Rolling Stones.

Men det handlade inte bara om Blur och Oasis. Britpop-eran fick fram en mängd spännande band, exempelvis Suede, Pulp, Supergrass, Menswear, Rialto, Echobelly, Salad, Elastica, Sleeper, Northern Uproar, Gene, The Verve och Radiohead.

Jämför det med dagens motsvarigheter Keane, Coldplay och Travis, som är så utslätat urtråkiga att man somnar innan de ens kommit till första refrängen.


Även om den stora britpopvågen tog slut nångång runt 1998 har många av de gamla hjältarna på sista tiden varit mer aktiva än på länge.

Oasis släppte under hösten sin nya platta "Dig out your soul", som faktiskt var riktigt hyfsad. Alex James från Blur har i år gett ut boken "Inget annat sätt: Blur, britpop och jag".

Supergrass släppte ett nytt album i våras.

Suede-ikonen Brett Anderson är aktuell med sin soloskiva (som dessvärre är riktigt kass) och Jarvis Cocker från Pulp (som för alltid har sin plats i pophistorien sedan han försökte nita Michael Jackson på Brit Awards 1996) jobbar med ett soloalbum som kommer under 2009.

Killarna i Menswear verkar dock mest intresserade av att hjälpa fram nya band. Simon White är manager för Bloc Party, Pigeon Detectives, Fields och Les Savy Fav medan Chris Gentry promotar Noah and the Whale.


Men jag tror varken de gamla britpopparna eller deras nya protegéer är de som de närmaste åren kommer att sätta Storbritannien på popkartan igen. Istället är det från norr som räddningen kommer, närmare bestämt från Glasgow. En stad som tidigare levererat band som Belle & Sebastian, Teenage Fanclub, The Jesus and Mary Chain, Lloyd Cole, Texas och Primal Scream.

Stadens nya popsensation heter Glasvegas och lindar in 60-talsmelodier i skrän, oväsen och stora känslor. Bandet har gjort en av årets absolut bästa skivor och är en hype som definitivt håller. Lägg till det Franz Ferdinand som släpper sitt tredje album i januari och det är uppenbart att det är Glasgow som regerar popvärlden i vinter.

#1 - - M:

Britpopens framtid kommer från Sveriges Manchester:

www.myspace.com/therulingclassuk



Två engelsmän, en italienare, en kille från Solna och en från Norrköping (som dessutom är den som har skrivit låtarna). Förband till Charlatans tidigare i höst på deras turné i Storbritannien.

#2 - - Horst-Detlef:

Mer britpop!

Till top