Musikkrönika
Upp till halsen i svensk pop
Jag erkänner utan omsvep att jag till övervägande delen bara lyssnar på svensk musik.
Och det tror fan det. Svensk musik är inte bara bäst, det finns ju så mycket som är bra att jag inte skulle ha tid ens om jag ville att lyssna på något annat. Jag hinner ju inte ens utforska all bra svensk musik som finns där ute.
Bara nu under den närmsta månaden släpps det skivor med Håkan Hellström, Almedal, Markus Krunegård, Lasse Lindh, Juvelen och Alf. Sex klara måsten i skivhyllan.
Det senaste året har bjudit på plattor med Lykke Li, Jonna Lee, Miss Li, Dreamboy, Niccokick, Ane Brun, Caesars, Kent, Mando Diao, Sahara Hotnights, The Hives, Eldkvarn, Säkert!, Sambassadeur, Christian Kjellvander, Elmo, Jens Lekman, Moneybrother, The Perishers, Laakso, Timbuktu...ja, ni fattar.
Jag skulle kunna femdubbla listan på bra svenska artister som släppt skivor det senaste året, poängen är att det släpps så mycket bra svensk musik hela tiden att man knappt hinner med. Och hur någon överhuvudtaget då försöker att även klämma in en massa utländsk musik är obegripligt.
Amy Winehouse, Mika och Britney (såklart!) är i princip de enda utländska artister som letat sig in i min skivsamling under det senaste året. Mer har jag inte hunnit med.
Inte för att amerikansk eller engelsk musik är dålig. Richard Hawley och Cherry Ghost är två exempel på artister som jag uppskattade oerhört under fjolåret. Men man har ju inte tid. Eller ork. Det släpps för mycket bra musik och någonstans måste man dra gränsen om man inte ska gå under i detta överflödets förbannelse.
Min gräns har kommit att dras vid svensk musik. Florence Valentin, Montt Mardie, The Tough Alliance, Shout Out Louds, Last Days of April, Carl-Johan Vallgren, Lars Demian, Irene, Pelle Carlberg...ja, ni fattar som sagt var. Jag skulle kunna hänga på MySpace 24/7 resten av mitt liv och ändå inte hinna utforska alla bra svenska band som finns där.
Så att jag inte lyssnar på mer utländsk musik än vad jag gör är av ren självbevarelsedrift.
Å andra sidan ska jag inte klaga. Det skulle kunna vara som på 70-talet när det bara fanns tre band här i landet: Abba, Nationalteatern och Kebnekajse. Då var man jäkligt tacksam för varje utländsk ton man fick höra.