Tre skivor (Zero, november)

På skiva / Permalink / 0

Album

2/10

 

Emil Jensen: Emil Jensen

Adrian Recordings

 

Nej, det kvittar hur mycket jag lyssnar på Emil Jensen. Det kvittar hur mycket jag försöker att förstå dom som hyllar honom. Det spelar ingen roll, jag kommer nog ändå aldrig att stå ut med Skånepågen.

Jag vill inte vara en fördomsfull och enkelspårig kille som retar upp mig på en sån liten detalj som hans veka, skånska sång men tyvärr, jag kan inte med den. Jag vet inte riktigt varför men det är nåt i rösten som ger mig ett fysiskt obehag.

Fast det är ju inte bara rösten. Texterna känns exempelvis som pretentiöst dravel som inte säger mig nånting. Har Emil Jensen något att berätta så går det åtminstone mig förbi.

Inte heller musiken känns särskilt spännande, även om den faktiskt är det minst mediokra med Emil Jensen. Men precis som rösten ligger i samma tonläge både låtar och album igenom så är inte heller musiken särskilt dramatisk. Den tassar fram försiktigt till vemodiga pianon och gitarrer.

Fast han verkar i alla fall ha slutat med att blanda stora och små bokstäver i namnet. Alltid något.
-----------------------------------------------------------------------------------

Album

Betyg:4/10

  

Irya´s Playground: Irya´s Playground

Byker Wall/ Universal

 

Irya Gmeyner är ett sånt där namn man hela tiden stöter på i olika musiksammanhang. Hon sjöng exempelvis på ett påhittat språk med folkrockarna Urga och hade ett band som hette The Gmeyner för några år sedan. Man hör ständigt att hon skulle vara så begåvad och kreativ men hittills har det hon visat upp mest känts ganska ointressant.

Inte heller nya projektet Irya´s Playground känns särskilt upphetsande. Ihop med Pange Öberg, som mest är känd som konsertarrangör, har hon fixat till en skiva som visserligen har proffsmusikernas alla attribut, det är välproducerat och snyggt framfört men saknar också själ och personlighet. Och så saknas det viktigaste av allt i alla musiksammanhang: bra låtar.

När jag lyssnar på "My angel" hör jag en skaplig låt som får mig att tänka på Edith Backlund, en annan svenska som verkar i ungefär samma genre. Skillnaden är att förtjusande Edith har en ton i rösten som känns mer tilltalande, det finns små detaljer i musiken som höjer dem från hyfsade till mästerverk och att hon arbetar med en låtskrivare i absolut världsklass, nämligen Pär Wiksten från The Wannadies. Det skulle Irya Gmeyner också behöva.
-------------------------------------------------------------------------------------

Album

Betyg: 4/10

 

Navid Modiri & Gudarna: Allt jag lärt mig hittills

Bad Taste Records

 

Navid Modiri är den där killen i radioprogrammet "Frank" och i SVT:s "Filmkrönikan" som ett tag hade världshistoriens fulaste lugg. Men han har också släppt två skivor, 2005 respektive 2006, och nu kommer hans tredje album ihop med kompbandet Gudarna.

Musiken är poppig reggae som svänger rätt skönt, men hade varit ännu skönare om Navid kunde sjunga med lite mer inlevelse, engagemang och äkthet. Nu låter det som att han mest försöker imitera hur klassiska Jamaicasnubbar brukar låta snarare än att det kommer naturligt. Samtidigt som han på något märkligt sätt även låter otroligt Svensson. Inte heller de menlösa texterna gör att det hettar till särskilt mycket, och jag hade även gärna hört lite mer bett i musiken. Det låter lite väl snällt och trevligt.

Däremot är jag rysligt avundsjuk på den feta bergsprängaren han står med på skivomslaget. Vill ha!

Till top