Album
7/10
Ingenting: Tomhet, idel tomhet
Labrador
Dun, dun, små lätta dun som flög omkring i luften. Så kändes Ingentings första album när det dök upp. Uppföljaren var rockigare och genererade riktiga rökare som ”Hollywood dreams” och ”Punkdrömmar”. Plötsligt spelades bandet på radion, började bokas till festivaler och uppskattades för den popskräniga ljudbilden, de tjusiga melodierna och Christopher Sanders halvspruckna, karaktäristiska sång.
Nu, på sin tredje skiva, har man utvecklats ytterligare fläskat till ljudbilden ännu mer med körer, indiegitarrer och fetare produktion. Vissa kanske tycker att Ingenting skulle ha hållt fast vid sin mjuka sommarmolnspop, men jag har inget emot att bandet väljer att bredda sin stil. Tvärtom kan detta vara deras bästa platta, även om de två föregångarna också var vrålstarka. Och sin särskilda ton och sitt egna uttryck har de definitivt inte tappat, det är ingen risk än på ett tag att Ingenting bara blir ett band i mängden.
Denna gång överraskar man dessutom genom att plattan även är en temaskiva som kretsar kring Gud, döden och skapelsen. Albumtiteln är hämtad från Gamla Testamentet och inledningsspåret är singeln ”Halleluja”. Fast frågan är om så många lyssnare tänker på att det finns något religiöst tema, de nöjer sig nog med att konstatera att Ingenting gör rasande bra popmusik.
hur är (ingenting)?