tobi

Ta det ett steg till
För gamla svenska skivnördar är EMI-legendaren Kjell Andersson ett klassiskt och aktat namn. Han har gjort sig känd för att ha tre speciella talanger:

1. Han verkar vara en multibegåvning som både producerar och gör snygga skivomslag.
2. Han har skapat den egna genren ”Kjell Andersson-projekt”, vilket förenklat är hyllningsskivor där artisteliten tolkar en utvald kollega.
3. Han har hittat lovande popband och lyft dem till en högre nivå

Ett känt exempel på det sistnämnda var när han sommaren 1987 ville signa det dåvarande opolerade garagerockbandet Wilmer X till EMI och träffade bandets sångare Nisse Hellberg för att diskutera framtiden.
Kjell: Så vad vill ni göra för platta då?
Nisse: Tja, en Wilmer X-platta.
Kjell: Det räcker inte.

Wilmer X lyssnade och året efter släppte bandet skivan ”Teknikens under” där man presenterade ett större sound med modernare produktion. Skivan sålde i mängder, gav massvis med spelningar och etablerade Wilmer X i den svenska rockeliten.
– För en musiker blir det aldrig roligare än så. Framgångarna kan vara större, men inget kan jämföras med känslan när det börjar lyfta på riktigt, kommenterade Nisse Hellberg framgången ett antal år senare.

För Kjell var Wilmer X ingen lyckoträff, han har hjälp fram artister som Gyllene Tider, Ulf Lundell, Perssons Pack, Toni Holgersson och många andra till liknande karriärhöjningar. Fått dom att vidga vyerna, tänka i större banor, bli mer professionella och lyfta sig till en högre nivå.

Under sommaren som gått har jag sett en mängd konserter och funderat lite kring det där med att ta sitt artisteri ett steg till. En som verkligen gjort det är Hello Saferide, skillnaden mellan hennes första och andra skiva är enorm. Kring debuten var Annika Norlin en ganska intetsägande gitarrtjej som framförde halvtråkiga låtar på ett ganska mediokert sätt. Numera har sångerna fått dramatiska arrangemang, spännande produktioner och framförs med hetta och glöd. Hello Saferide har gått från en i mängden till landets mest intressanta kvinnliga artist.

Det är en resa jag gärna skulle se flera svenska artister göra. Exempelvis går det att ta svensk rapmusik betydligt längre än idag. Många hip hopare ser en stolthet i att vara ”äkta” och ”underground”, men det som många ser som ”kredd” kan ibland bara vara ett annat namn för inskränkthet och brist på ambition. Det handlar inte om att överge sina ideal utan om att ta det man är bra på och göra det ännu bättre. Om det sedan även leder till kommersiell framgång så är det väl bara att jubla.

Många kvinnliga svenska popartister skulle också kunna lyfta sig flera nivåer. Medan Veronica Maggio är på god väg att ta det där stora klivet tycks många av hennes kollegor (Anna Ternheim, Sophie Zelmani, Elin Sigvardsson med många flera) nöja sig med att göra exakt samma sak som de gjorde när de först lät tala om sig. Men stillastående är tillbakagång, som NT: s gamla chefredaktör Bengt Lundgren brukade säga. 

Kanske dags att kalla in Kjell Andersson igen. Några artister han gärna får ta sig an är Simon Norrsveden, Juvelen, Kite, Elenette, Irene och I´m from Barcelona. Jag tror han skulle kunna lyfta dessa bra artister till en ännu högre nivå.