tobi

Höstens mediatjat om en "vampyr-trend" kändes mest konstruerat och tröttsamt. Standardgnället om att "boken var bättre" var ytterligare en anledning att jag i det längsta drog mig för att se denna film. Gör inte om det misstaget, för detta är fjolårets bästa svenska film.

Den har kallats för skräckfilm men handlar egentligen om uppväxt, mobbning och en omöjlig kärleksaffär. Själv är jag osäker på om vampyren Eli ens existerar utanför huvudpersonen Oskars huvud.

Allra bäst är den stämning av tidigt 80-tal och gråtist betongförort som regissör Tomas Alfredson lyckas skildra med en ibland fantastisk detaljrikedom och på-pricken-känsla. Det obehagliga och varma går sida vid sida, våld och kärlek bildar en sorts märklig symbios där det på något sätt känns helt naturligt att det finns en liten flickvampyr i Blackeberg - och att killen blir kär i henne. Som en bonus har Per Gessle skrivit soundtracket, som skulle kunna vara något från Gyllene Tiders tidiga demos.

4/5