tobi

Morrissey

"Years of refusal"

Decca/Universal

Är man genuint musikintresserad är det oundvikligt att förr eller senare stöta på och tvingas ta ställning till The Smiths. Jag stod emot in i det längsta men så småningom hamnade jag också där. För andra, framförallt hela Göteborgs popscen, verkar det brittiska popbandet ha intagits ihop med bröstmjölken och där har man odlat en snudd på manisk Morrissey-dyrkan. Alla Göteborgsband i alla intervjuer refererar hela tiden till den där mytomspunna Manchesterkillen. Och det är ingen tvekan om att Morrissey och hans tidigare band The Smiths varit oerhört betydelsefull för främst den engelska och svenska indiemusiken. För egen del har dock hans roll som influens för band jag gillar varit större än hans egna direkta påverkan.

Kan inte heller påstå att jag blir särskilt upphetsad av hans nya, nionde soloplatta. Moz rockar på ganska traditionellt och det gör han visserligen stabilt och oklanderligt, men de stunderna känns ändå rätt ointressanta. Det är när han knäpper på croonerkänslan, som i singeln "I´m throwing my arms around Paris" som han blir något mer än bara en rockgubbe i mängden. Och så förstås den fantastiska rösten.

Annars gnistrar han bara till glimtvis. En melodislinga här, ett trumdriv där, en fras, ett färgat ackord. Korta ögonblick hugger det till i bröstet, med det är flyktiga stunder som bara låter oss ana hur bra denna platta kunde ha blivit. Men kanske är det så man håller en myt vid liv, genom att aldrig helt tillfredställa pöbeln utan bara låta oss sniffa lite på Morrisseys hemliga värld.

3/5