Pa skiva: Timo Räserbajs
Album
5/10
Timo Räisänen: ...and then there was Timo
Razzia
När Timo Räisänen skalar ner smöriga Whitney Houston-balladen "Didn´t we almost have it all" visar det sig att det i grunden är en riktigt bra låt. Han framför den med akustisk gitarr och sin skeva falsettsång.
Eller vi kanske ska ta det från början. För allra först, innan spår 1 som är nyss nämnda låt, ligger en engelsk version av Håkan Hellströms "Ramlar". Man får helt enkelt börja på låt ett och spola tillbaka. Även den framförs helt akustiskt, liksom faktiskt hela plattan. På sina håll och kanter tittar det in en kör, ett munspel, tramporgel och lite andra saker, men hela grundidén är att framföra några av sina favoritlåtar i avskalade och akustiska versioner. De flesta av spåren har tidigare hörts som b-sidor, fem av låtarna är dock nyinspelade och det handlar om covers på allt från Depeche Mode och AC/DC till Mariah Carey och Niccokick.
Somligt blir stämningsfullt, annat känns mer ointressant. Originallåtarna är starka så det känns inte som att Timo har behövt anstränga sig särskilt och heller inte gjort det. Mycket känns gjort med vänsterhanden och att Timo trott att det räcker med en akustisk gitarr och halvsprucken röst för att det ska bli angeläget för lyssnaren.
Visserligen är hans fjärde platta något av en mellanskiva som han passar på att släppa medans han är pappaledig, det hymlar han inte med. Och just därför kommer han undan med det. Hade det varit en "riktig" skiva hade vi nog ställt högre krav.