Musikkrönika (Nolltretton, maj)

kultur / Permalink / 0

Gud vad bra musik


Umeåbandet Deportees sjunger om Jesus på sitt senaste utmärkta album "Under the pavement - The bridge". Inget konstigt med det, de brukar ha med ord som "halleluja", "heaven", "faith" och "forgiveness" i sina texter. Första albumet hette till och med "All prayed up".

Precis som Gustaf Spetz och Jonathan Johansson har Deportees under våren deltagit i "Handen på hjärtat"-turnén och spelat på rockklubbar runt om i landet. Både Gustaf Spetz och Jonathan Johansson har släppt hyllade skivor under våren och båda är troende. Det är inget de gör någon stor grej av och jag tror faktiskt inte deras fans bryr sig, om nu fansen över huvud taget känner till det.

Att Tomas Anderson Wij har växt upp inom frikyrkan vet dock däremot många om, men jag tror inte att det på något sätt, vare sig positivt eller negativt, har påverkat folks uppfattning om honom på hans väg mot att bli vår nya nationalskald.

Nicolai Dunger och Isolation Years är andra artister som visat att det går att göra kvalitativ musik med en uppväxt i den norrländska frikyrkomiljön. Och så har vi Stockholmsbandet Blindside som haft stora framgångar i USA och bland annat varit förband till Linkin Park.


Det är intressant hur det de senaste åren har kommit fram många bra, svenska artister som använder ett religiöst symbolspråk eller är mer eller mindre öppet troende, men som bedöms som alla andra band. Jag tror inte det beror på något nyvaknat andligt intresse i landet utan helt enkelt på att det just nu finns kristna musiker som är tillräckligt bra för att vara värda uppmärksamheten. Jag är övertygad om att svenska musikälskare inte bryr sig om vilken trosuppfattning en artist har utan väljer att lyssna på en artist enbart på grund av om musiken är bra eller ej. Dessutom har de nya banden själva valt att kliva ut ur kyrkans slutna rum och agera som alla andra band och söka sig till vanliga skivbolag, rockklubbar och radiokanaler.


Utomlands är det inget konstigt att artister sjunger om Gud och gör det bra. Elvis, Johnny Cash och Aretha Franklin är bara tre namn i en oändlig rad. Jag välkomnar en liknande utveckling i Sverige och är mest förvånad över att den inte kommit förrän nu.

En viktig skillnad finns dock. De svenska artisterna nämner väldigt sällan Gud i sina texter. De har förmodligen gjort musiken mer lättillgänglig för oss svenskar som ofta är livrädda för allt vad religion heter.

Ska man vara riktigt ärlig kanske det till och med är fel att beskriva Wij och Spetz i termer av "kristna artister", det är knappast lovsång eller gospel de sysslar med. Nu råkar de vara troende, men i sitt musikskapande är det mer av underordnad betydelse. Ett band som Isolation Years menar ju att de trots sin frikyrkobakgrund och sina religiösa texter snarare är ateister än troende och har inte mycket till övers för den traditionella kristna musiken.

- Det man kallar kristen musik lider ju av att budskapet är överordnat kvaliteten, har trummisen Daniel Berglund sagt i en intervju.


Trots vissa reservationer vill jag ändå kalla den ökade acceptansen av kristna musiker för något av en ny trend inom svensk populärmusik. Tidigare har det varit vattentäta skott mellan det sakrala och det profana musiklivet. Frikyrkopopen har medvetet hållit sig inom sina egna slutna väggar, men samtidigt också helt enkelt varit för dålig för att uppmärksammas. Freda´ är väl det enda verkligt bra exemplet på hur ett kristet band har fått ett kvalitativt erkännande även i den "vanliga" musikbranschen.

Finns det något motstånd nu för skapa en brygga mellan de två musikvärldarna kommer det snarare från frikyrkan själv. Faktum är att de artister jag nämnt har uppmärksammats tusenfalt mycket mera i den icke-troende pressen än inom de interna kristna forumen.

Kanske för att budskapet ofta hamnar i skymundan, kanske för att kyrkan har dålig musiksmak eller inte förstår rockmusik som idé.

- Svensk frikyrkomusik har med all rätt hånats i alla år. De är bara dåliga kopior. Den handlar om att vara duktig, att spela och sjunga perfekt, menar Jakob Moström i Isolation Years.


Själv tror jag att en stor anledning till att den traditionella frikyrkopopen genomgående är så fjantig, präktig och usel beror på den enorma motsättning som finns i att ta något som sägs vara skapat av djävulen och förvandla det till något gudomligt. Eller som komikern Roseanne Barr nyligen sa under en show:

- Kristen Rock? Vad kommer härnäst, kristen porr?

Till top