Musikkrönika (Nolltretton, april)

kultur / Permalink / 0

Spotify och Kjellvander

Kunde inte bestämma mig om denna musikkrönika skulle handla om Spotify eller Gustaf Kjellvander, tills jag kom på att jag faktiskt kunde skriva om båda.


Ingen har väl missat Spotify, den svenska musiktjänsten där man kan lyssna gratis på strömmad musik på nätet? Det har blivit en succé, i början av mars passerade man en miljon användare och alla man pratar med verkar lyriska över hur bra tjänsten är.

Jag kan bara hålla med. Spotify är användarvänligt, snabbt och enkelt att förstå. I och med att alla de stora skivbolagen EMI, SonyBMG, Warner och Universal (samt ett flertal mindre) hoppat på tåget känns det som att Spotify kan bli det stora musikbibliotek på nätet som är tanken.

Att ladda ner låtar till sin dator börjar ju faktiskt redan kännas ganska omodernt. När allting finns samlat gratis på ett ställe på nätet är det dessutom ofta helt onödigt.


Det finns dock fortfarande vissa småproblem med Spotify. Ett är att man inte riktigt kan leva upp till sitt mål att kunna erbjuda "all världens musik". Söker man på något mindre kända artister är det inte säkert att de finns med i arkivet, eller också är de bara representerade med några få låtar. Först tänkte jag att det fanns en baktanke, att man genom att bara lägga ut "hittarna" med de mindre artisterna skulle få folk att upptäcka dem och betala för att höra mer.


Som med Gustaf Kjellvander. Sökte man på hans band The Fine Arts Showcase fick man för en månad sedan bara upp de fyra spåren "Friday on my Knees", "Modern Love", "Chemical Girl" och "Heaven to me". Det var en ypperlig aptitretare för den som aldrig hört bandet men exempelvis saknades en så känd låt som "Mock Ivory". Nu har dock repertoaren fyllts på, så förmodligen handlar det ibland bristfälliga utbudet helt enkelt om att det tar tid att fixa alla rättigheter.


Själv blir jag mer och mer exalterad över Gustaf Kjellvander för varje skiva han ger ut. Nyligen kom fjärde plattan "Dolophin Smile" som är hans jämnaste och bästa hittills. Gustaf har ju alltid stått i skuggan av den mer kända storebrorsan Christian, men i mitt tycke är det faktiskt Gustaf som är den klart mest intressanta brodern av de två. Jag är förvånad att hans dystopiska mollpop inte fått större genomslag hos landets deprimerade tonåringar, rödvinsdrickande djupingar och ångestfyllda svartrockare.


Kjellvander har dock en viss fanskara, inte så stor men trogen, engagerad och verkligt hängiven. Och den som lyssnar på hans djupa röst, hans stämningsfulla musik och hans fantastiska melodier förstår varför. The Fine Arts Showcase är musik som känns, som betyder något. Den kräver lite av sin publik utan att för den skull vara svårlyssnad. Jag är övertygad om att Gustaf Kjellvander framöver kommer att betraktas med ungefär samma respekt som Reeperbahn gör idag.

Och den dag amerikanska emo-kids upptäcker honom kan han bli gigantisk.

Till top