tobi

Markus Krunegård

”Prinsen av Peking” & ”Lev som en gris, dö som en hund”

Universal

Plura har varit den musikaliska kungen av Peking sedan 70-talet. Nu gör Krunegård anspråk på att vara tronarvinge, han har till och med döpt en av skivorna till det. Och det är ingen krystad jämförelse, tecknen finns helt klart där, exempelvis de långa berättande texterna med målande miljöbeskrivningar och namngivna personer. Till de här tvillingskivorna har Krunegård jobbat ihop med Pluras gamla producent och polare Mauro Scocco och för varje skiva sjunger Krunegård, precis som Plura, mer och mer om gamla minnen och sin uppväxts Norrköping. Här heter låtarna saker som ”Prinsessan av Peking” och ”Barn från rödastan” och det är mycket gamla flickvänner, kompisar från förr och kopplingar till hans finska rötter.

Musikaliskt finns det dock vissa skillnader. Krunegård spelar avig pop, mer lättillgänglig och kryddad med 80-talssynthar på ”Prinsen av Peking” och mer introvert och mörk på ”Lev som en gris…”. I mitt tycke är den förstnämnda bättre och nära en fyra i betyg, medan den senare ligger farligt nära en tvåa. Den Krunegårdska briljansen i texterna är intakt med roliga iakttagelser kring Jimi Hendrix, New York och konstiga grannar. Och så har han översatt den gamla fina Laakso-låten ”Long Beach” till ”Dystra utsikter” (varför har inga recensenter uppmärksammat det?)

Jag jublar över Krunegårds standardhöjning av landets populärmusik, men hävdar att Laakso ändå är hans rätta element. Jag saknar deras egensinne och pardonlösa indieattityd som är så intensiv att man blir lite smårädd. Det är en kvalitet jag kan sakna i Krunegårds solokarriär.

3/5 & 3/5