tobi

Nordman

”Korsväg”

Universal

Under det tidiga 90-talet fanns det rasistiska strömningar som var rätt obehagliga i Sverige. Ny demokrati, Ultima Thule och Lasermannen var tre tecken på det och även om Nordman var rätt oskyldiga i sammanhanget är jag övertygad om att bandets enorma framgångar kan kopplas till den nationalromantiska stämning som rådde då. När nu bandet gjort comeback på senare år är det lite oroväckande att Sverigedemokraternas samtidigt vinner terräng. Fast jag har svårt att se att Nordmans otroliga succé från de tidiga åren ska kunna upprepas.

Det musikaliska konceptet är detsamma för riksspelmannen Mats Wester och den forna hårdrockssångaren Håkan Hemlin. Man mixar folktoner med trummaskiner och naturromantiska texter om himlar, månar och stjärnor. Stundtals svänger bandets medeltidsrock riktigt hyfsat även om Hemlins kraxande sång och alla dessa flöjter och nyckelharpor blir enformig i längden. Även Py Bäckmans texter känns irriterande banala. Och något nytt bjuder man som sagt inte på.

2/5