tobi

Det är ingen ordning längre

I femtio år såg skivbranschen ungefär likadan ut, men de senaste åren har något ändrats. Gamla regler har slutat att gälla och numera är allting tillåtet.

Artister har kommit och gått men själva upplägget för skivutgivningen har varit ungefär detsamma sedan 50-talet. Man har släppt några singlar som sedan följts upp av ett album och därefter har man turnerat ett år innan samma rutin åter upprepats.

Det var så det brukade se ut, men inte längre. För numera är de mest skilda upplägg tillåtna i musikbranschen. Kort sagt: allting går.

Vår och höst har traditionellt varit de stora skivsläpparsäsongerna, och särskilt har det matats ut fler och fler nya album ju närmare jul man har kommit. Men precis som sommaren sedan ett decennium är den stora biopremiärperioden håller nu även skivbranschen på att lägga om sina säsonger. Denna sommar har vi exempelvis fått nya skivor med stora artister som Iron Maiden, Robyn, Darin, Eminem, Ozzy Osbourne, Scissor Sisters, Tokio Hotel, Tom Petty och Kent.

Och apropå Kent, så släppte de sin senaste platta endast åtta månader efter sin förra, och dessutom utan någon som helst förvarning eller marknadsföring. Det hade aldrig hänt i det ”gamla” Musiksverige.

Nu är ju inte åtta månader något rekord i täta skivsläpp, minns att Miss Li gav ut sina tre första album inom endast elva månader. Samt en samling ytterligare två månader senare. Så tätt släppte man inte ens skivor på 70-talet.

Just täta skivsläpp verkar vara en trend i tiden. Robyn släppte sitt album ”Body Talk Pt.1” i juni och redan nu i september kom uppföljaren ”Body Talk Pt.2”. Innan året är slut ska även sista delen i trilogin komma, själklart betitlad ”Body Talk Pt.3”.

Docenterna följer samma modell och gav på försommaren ut EP:n ”Vanligt folk”. Den ska tydligen följas av ytterliggare två EP:s under hösten.

Det finns givetvis många förklaringar till den här utvecklingen, exempelvis skivbolagens minskade betydelse, billigare och enklare inspelningsmöjligheter, minskad skivförsäljning och hela den digitala revolutionen med allt vad det innebär.

Jag kan uppskatta lekfullheten och fräckheten i att artister numera kan strunta i att följa gamla invanda mönster, samtidigt blir det svårare att hänga med i svängarna. Det finns ett värde i att gå och längta efter en speciell skiva. Att ett band som Kent plötsligt släpper ett nytt album utan förvarning förtar lite av spänningen och förväntningarna som normalt föregår ett skivsläpp. Och om artister släpper skivor för tätt hinner man inte lyssna in sig tillräckligt och skapa ett förhållande till de gamla låtarna innan man översköljs med nya. Dagens experimentlusta inom musiken känns uppiggande och fräsch, men det är samtidigt en balansgång som känns som att den både kan hjälpa och stjälpa artistkarriärer.