Musikkrönika (Nolltretton, november)

kultur / Permalink / 0


Varför ingen kommersiell pop hos oss?

 

Det mesta av den bästa svenska musiken kommer till i mindre eller mellanstora svenska städer. Men det finns en sorts musik som aldrig någonsin skapas där – den kommersiella popmusiken.

 

”Kommersiell musik” är ett svåranvänt begrepp, för även de ”smala” artisterna vill väl sälja skivor och nå ut till så många som möjligt? Det finns även artister med ”edge” som ändå får genombrott hos allmänheten, som exempelvis Mando Diao och Slagsmålsklubben. Och svårmodiga Kent som haft som affärsidé att aldrig kompromissa med sitt konstnärliga uttryck är idag Sveriges största rockband. Och det finns även ”breda” artister som gör bra saker. Kommersiell musik är inte automatiskt synonymt med Melodifestivalen, ringsignaler och ”Idol”.

 

Det jag talar om i denna krönika är en viss en viss typ av kommersiell popmusik - som exempelvis Oskar Linnros, Orup och Veronica Maggio, som är lättillgänglig och går hem hos massorna, men som ändå är riktigt bra och har ”cred” bland musikkännarna – som bara görs och kan göras i Stockholm. Varför kommer aldrig sådan musik från Linköping eller Norrköping?

 

Vi saknar traditionen att tänka kommersiellt, och fokuserar hellre på att vara alternativa och ”äkta”. Det är en inställning som leder fram till mycket bra, nyskapande musik men det är också en inskränkt syn på vad musik är. På mindre orter får man gärna utmana jantelagen om man gör det genom svårmod och egensinne, men det finns oskrivna lagar som raskt sållar bort dem som vill vidga vyerna och nå längre än ett begränsat geografiskt område eller bli populär utanför en hårdnischad subgenre.

 

Det finns en kultur inbyggd i studieförbund, fritidsgårdar och lokala rockklubbar som effektivt sållar bort artister som inte vill fålla in sig i den klassiska rockmallen med distade gitarrer, trasiga jeans och svårmodig attityd. Somliga må ha invändningar, men berätta i så fall varför Linköping eller Norrköping aldrig skapar några Mauro Scocco, Robyn eller Daniel Adams-Ray? Varför hörs bara östgötska artister på Svensktoppen, topplistorna och MTV först när de flyttat härifrån?

 

Det går att skylla på att branschen, media och spelställen finns i Stockholm, men varför lyckas vi då ständigt få fram framgångsrika rockband som Ghost, Marduk och Nifters men aldrig någon Magnus Uggla, Petter eller Christian Waltz?

Mitt svar är att det beror på att det lokala musiklivet i Linköping och Norrköping är lika inskränkt som det ofta hävdar att branschen är.

 

Till top