tobi

Musik ska vara på riktigt

Autenciteten inom musiken är ett ämne som ständigt är uppe till debatt. Vad är äkta, vad är fejk? Går det överhuvudtaget att göra den indelningen?

Personligen är jag helt övertygad om att man måste bottna i det man sjunger om för att musiken ska bli riktigt bra. Jag kan uppskatta artister för hantverket och framförandet, men ska musiken beröra på allvar måste det finnas en trovärdighet i musiken. Som lyssnare måste man känna att det finns något mer bakom orden och tonerna än bara tuffa poser, coola uttryck och inövat skådespeleri.

Alla rocktexter behöver inte vara självupplevda, men som publik måste man känna att de skulle kunna vara det. Nyligen fick jag en skiva med det nya, svenska rockabillybandet Sixten and The Cupcakes som består av tre killar mellan 14 och 17 år. De är bra musiker, men när man hör späda målbrottsröster pipa fram texterna till Elvis låt ”Heartbreak Hotel” eller Johnny Cash ”I got stripes” faller allt pladask. Man kan inte sjunga de sångtexterna som högstadieelev och förvänta sig att någon ska tro på vad man sjunger.

För artister måste allt hänga ihop: texterna, musiken, utseendet – och även privatlivet. Annars spricker illusionen och publiken känner sig lurad. En kompis till mig berättade om en gång när han var och spelade visor på ett ställe. Publiken var väldigt uppskattande och kompisen själv kände sig som den artist han framställt sig som på scenen, ända tills han efter spelningen pratade med åhörarna och råkade berätta att han till vardags jobbar i kassan i en mataffär. Då sprack bilden av honom som ”lidande” visartist, inte bara för publiken utan även för honom själv. När han uttalade orden att han till vardags är affärsbiträde kände han ”visauran” rinna av honom och han förvandlades från konstnär till lattjande hobbymusiker.

Jag minns själv för ett tag sedan när jag såg ett lokalt hårdrocksband uppträda i tuffa kläder och med stenhård attityd. De lirade ilsken och brutal musik med ondskefulla texter och verkade vara killar man helst inte ville möta i en mörk gränd. Någon vecka senare stötte jag på en av medlemmarna i en butik där han stod i skjorta och slips och sålde mönstrade tapeter. Allt var alltså bara en tom pose. Nästa gång jag ser bandet kommer de att framstå som fjantar för mig.

Nu har den nya säsongen av ”Idol” börjat, ett tv-program som gjort sig känt för att vaska fram tekniskt bra sångare men sällan eller aldrig hittar artister som fortfarande har en karriär när nästa säsong börjar. Kanske kan det bli åtminstone viss skillnad i år med Alexander Bard som ny jurymedlem. Redan i första programmet sa han till en sökande att ”Idol” inte var en sångtävling utan handlade om att hitta unika uttryck. Jag är inte säker på att Bard och jag är helt överens om vad det innebär, men det är glädjande att Bard åtminstone sållar bort de mest intetsägande deltagarna som vill stå på en scen utan att ha något att berätta.

Per Persson i Perssons Pack är inne på samma tema i låten ”Sångare utan orsak” där han menar att sångare utan orsak ”sjunger alltid falskt” och ”borde inte sjunga alls”. Sen avslutar han låten med att uppmana lyssnarna att skjuta honom om han någon gång blir just en sångare utan orsak. Det är en insikt som fler svenska artister borde ha.