tobi

Soundtracket till ditt liv

Vilket är soundtracket till ditt liv? Under några veckor i januari i år var det ”Miami Vice” som var mitt, men världen är full av strålande soundtrack.

Så satt vi där i en cabriolet och gled fram över Seven Mile Bridge på väg mot Key West. Det var jag och Bill Krado, känd vivör och lebeman, solen sken och havet låg blått på bägge sidor om vägen. Vi hade börjat dagen med att åka nedcabbat utmed Ocean Drive i Miami och spelat ledmotivet till ”Miami Vice” svinhögt på bilstereon. Nu några timmar senare var det åter Jan Hammers klassiska låtar som ljöd ur högtalarna och diskussionen började ta fart om vilket som är tidernas bästa soundtrack.

Nu ska det i ärlighetens namn erkännas att soundtracket till ”Miami Vice” som helhet kanske inte är det vassaste. Ledmotivet samt ”Crockett´s Theme” är strålande men mycket av det andra materialet är minst sagt ojämnt. Vilket brukar vara ett genomgående drag hos soundtrack-skivor. Oftast är det bara en eller ett par låtar som är riktigt bra. Det är egentligen ledmotivet man vill åt men man tvingas köpa hela albumet med sina utfyllnadsspår.

Så var det exempelvis med Pernilla Wahlgrens låt ”Svindlande affärer” till den svenska filmen från 1985 med samma namn. Förutom titelspåret är det soundtracket totalt olyssningsbart. Och för att knyta an till nyss bortgångna Whitney Houston så var det många som köpte ”Bodyguard”-skivan för låten ”I will always love you”. De fick visserligen med bra låtar som ”I have nothing” och ”I´m every woman” på köpet, men tvingades också utstå artister som Kenny G och Aaron Neville.

Det känns som att 80-talet var soundtrackens storhetstid med filmer som exempelvis ”Top Gun”, ”Cocktail”, ”Snuten i Hollywood” och ”Flashdance”. Men faktum är att det även idag finns populära soundtrack. Filmer som ”Twilight”, ”Avatar” och ”Inception” har släppt skivor med sina ljudspår som gått hem skapligt hos publiken. Och titeln som svensk mästare i genren måste gå till Oscar Linnros som haft med musik i varenda svensk film de senaste två åren, känns det som.

Ett klassiskt soundtrack är musiken till ”Pulp Fiction” som plötsligt fick hippa indiekids att upptäcka såväl Dick Dale som Dusty Springfield. I Sverige tillhör ”Festival” de absolut bästa med hela Sverigeeliten samlad. Skivan innehöll artister som Håkan Hellström, Caesars Palace, Silverbullit och The Ark, men själva filmen var dessvärre något av det sämsta som visats på svenska biografer.

Bäst blir soundtrack naturligt nog när det är musikfilmer det handlar om. Klassiker är exempelvis ”Dirty dancing” och ”Grease” som tillhör två av de absolut bästa soundtracken i mitt tycke. Bill Krado hade dock invändningar där under bilfärden till Key West och ville istället lyfta fram den svenska filmen ”Black Jack” som han menade inte bara har ett soundtrack i världsklass utan dessutom är tidernas bästa film. Och varje gång jag ser en packad Reine Brynolfsson stå på scenen och vråla ”Corrine Corrina” är jag böjd att hålla med.

PS: Den 4 april släpper för övrigt The Soundtrack of Our Lives sitt nya album ”Throw it into the universe”.