Krogkrönika (Nolltretton, november)

Fest & sånt / Permalink / 1
Det finns något dystert över karaoke

Många tycker att karaoke är det roligaste som finns. Men det vilar också något oerhört sorgligt över hela fenomenet.

För några år sedan fanns det en restaurang i Linköping som hette ”Liz” och som satsade på karaoke på helgerna. Där kunde man köpa en t-shirt med texten ”Be your own star – at Liz karaokebar”.
Det fanns säkert några personer som på fullaste allvar inhandlade en sådan t-shirt som de sedan bar med stolthet, men jag och mina kompisar skrattade rått åt tröjorna. Vi funderade på att köpa dessa t-shirts och bära ironiskt. Så här i efterhand kan man dock konstatera att t-shirt-temat passade väl in i hela karaokekonceptet. För det finns något sorgligt och smått tragiskt över karaoke.

Jag förnekar inte att det vid rätt tillfälle och bland rätt människor kan finnas en tjusning med att sjunga karaoke, men alltför ofta kryper det i kroppen av obehag och man vill bara fly. Och då menar jag inte på grund av usla sånginsatser. Hela grejen med karaoke är ju att det ska låta lite halvfalskt, att sångaren ska komma av sig och allmänt göra bort sig. Tvärtom är det när det är en bra sångare som greppar micken det känns som allra mest pinsamt.

Karaokebarerna har blivit en samlingsplats för alla de där som inte fick någon egen musikkarriär. De som inte klarade gallringen i ”Idol”. De som kan ta rena toner men inte hade tillräckligt med personlighet för att platsa i ”Talang”. För att överhuvudtaget få uppträda inför publik söker de sig till nattklubbarnas karaokekvällar där de sätter en klockren version av ”Living on a prayer”. De sjunger alltid samma låt, en låt de vet att de klarar av. Förhoppningsvis blir publiken imponerad och vem vet, det kanske sitter någon talangscout därute som gillar vad de hör?

Karaokebarer har även blivit symbol för torftigt landsortsnöje. Något som invånarna på mindre orter får roa sig med i brist på annat. Hur ska vi locka folk till pizzerian i helgen? Jag vet, vi tar hit en karaokeanläggning. Det är billigt och enkelt och kanske lockar det någon?
Dock kan även det funka som underhållning om stämningen är den rätta, men finns det något mer tragiskt än en tom karaokebar?

Utomlands är det ännu värre. Särskilt i Sydostasien har karaokebarerna blivit ställena man går till efter att de vanliga krogarna stängt. Där samlas alla de där som egentligen borde ha gått hem och lagt sig för att klämma några avslutande öl och kanske få en sista chans till ragg. Det sitter några ensamma stackare i de skumma och nedsläckta lokalerna och väntar på att det ska komma en låt de ska känna igen. Jag vet, för jag har varit en av dem. Men det är slut med det, det är dags att våga vägra karaoke.
#1 - - Mr Shield:

Karaoke i Lamai - stenhårt!

Till top