Musikkrönika (Nolltretton, april)


Grundkurs i svensk indie

 

I denna spalt har jag under åren skrivit om glamrock, Lady Gaga och country, när det enda jag egentligen vill skriva om är svensk indiepop från 90-talet. Nu får det räcka, här har jag krystat lika hårt som Kronprinsessan för att hitta en anledning att få skriva om tidernas bästa musikstil.

 

När lilla Estelle föddes firade jag med att spela Popsicles ”Hey princess” hela dagen och märkte snart att min rojalistiska yra förbyttes mot en swindiedito. Popsicles klassiska indiehit var inte bara ett passande låtval för att tonsätta den kungliga nedkomsten, i år är det dessutom 20 år sedan gruppen albumdebuterade med ”Laquer” där just nämnda låt öppnade plattan. Samma år gjorde även Popsicle skandal när de önskade att Arvingarna skulle dö i en bussolycka. Frågan är om svensk indiepop någonsin varit coolare än 1992.

 

Det tidiga 90-talets indievåg är i mitt tycke den mest intressanta perioden inom svenskt musikliv. Det var då svenska popband slutade kopiera sina utländska kollegor, höjde nivån flera klasser, byggde upp självförtroendet och började sprida den svenska popkulturen över världen.

Sedan dess har det både kommit en andra, en tredje och kanske till och med en fjärde våg med svenska band som sprider den melankoliska nordiska popmusiken över världen. Idag är det inget konstigt med att Lykke Li, Kleerup, Shout Out Louds, Peter Bjorn and John, The Soundtrack of Our lives, The Hives, Teddybears, Robyn och andra svenska artister har hela världen som sitt arbetsfält, och det har de popexplosionen under det tidiga 90-talet att tacka för.

 

Idag är det dock inte alla som har riktigt koll på 90-talets svenska popscen, så därför kommer här en liten grundkurs i form av några tuffa fraser att slänga ur sig när ämnet dyker upp på nästa lägenhetsfest:

 

* Visst är det tufft att lilla Norrköpingsbolaget Ceilidh var så betydelsefullt för den svenska indiepopens framväxt?

 

* Alltså, elgitarrerna i This Perfect Days version av Secret Services låt “Oh, Susie” är verkligen skittuffa.

 

* Atomics Swings debutskiva ”A car crash in the blue” är en av de bästa svenska skivorna någonsin.

 

*Visst, The Cardigans blev svinstora, men det var ju Happydeadmen och Easy som banade väg.

 

* Brainpool var lite lättviktiga, men det finns fan ingen bättre partylåt än ”Everyday”.

 

* Varför har inte The Wannadies adlats? De är ju det bästa popbandet genom tiderna.

 

* Jag skulle vilja säga att The Kooks var det sista riktiga svenska 90-talsindiebandet. Nej, inte engelsmännen utan det RIKTIGA The Kooks.

 

* Tommy 16 var väl okej, men det var ju Hardy Nilssons svenska texter som var hela grejen.

 

* Vad gör medlemmarna i Ray Wonder, Eggstone, Pineforest Crunch och Souls nuförtiden?

 

* Kent skulle lagt av efter debuten…

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0