Nytt på skiva (Zero, maj)

Album

 

7/10

 

Jonas Schwartz: Six

Adore music

 

Någonstans i min skivhög vet jag att det ligger en gammal EP med Jonas Schwartz. När han började göra väsen av sig för några år sen med en EP-trilogi var han inte tillräckligt bra för att göra återkommande besök i min stereo, men ändå intressant nog för att jag skulle lägga namnet på minnet. Och nu är han tillbaka med sitt debutalbum som är överraskande bra.

Det finns några svackor här och där, men dem kan man lätt glömma när helhetsintrycket är så tilltalande. Schwartz levererar härlig indiepop som både innehåller såväl eufori och croonerstämning som halvsprucken röst och retrokänsla. En manlig motsvarighet till Amanda Jenssen, skulle man kunna säga.

Elmo är en annan referens som man kan plocka fram. Och eftersom jag gillar såväl Elmo som Amanda gillar jag såklart också Schwartz. Här finns många bra låtar, men favoriten är nog ändå ”Dream on” med sin vers som mullrar fram i ett lägre register för att höja tonläget och kraften i refrängen.
------------------------------------------------------------------------------

Album

 

5/10

 

Love Antell: Gatorna tillhör oss

Startracks

 

Det som fällde Socialdemokratin i början av 90-talet var inte en osedvanligt stark opposition utan det som brukar kallas ”de stora förväntningarnas missnöje”. Sedan 50-talet hade sossarna byggt upp den offentliga sektorn, men varje förbättring av välfärdsstaten ledde till nya, ökade förväntningar. I längden går det naturligtvis inte att hela tiden öka det offentligas åtaganden, vilket ledde till att sossarna inte kunde motsvara de förväntningar som fanns bland medborgarna som därför kände sig besvikna.

Ungefär samma situation befinner sig Love Antell i. Det kvittar att hans solodebut ”Gatorna tillhör oss” egentligen är en helt okej skiva, problemet är att våra förväntningar på honom är så höga så att allt som inte får oss att skrika i extas därför ses som ett misslyckande.

Hans gamla band Florence Valentin debuterade också svagt, men levererade sedan två vrålstarka skivor med punkattityd, vassa texter och låtar av guds nåde. Låtar som den svängiga ”Pokerkväll på Vårby gård” och den ilsket fräsande ”Samma vindar, samma brackor” är redan nu svenska klassiker.

Här finns inget i den klassen. Energin är som bortblåst, låtarna är intetsägande, ljudbilden är mesig och även om texterna fortfarande är typiska Antellska betraktelser över skyskrapor, koppartjuvar, ungkarlshotell, fylleceller, fartkameror, trappmaskiner och parkeringsplatser så är det inget spår som får det att hetta till hos mig.

Kanske beror det på mina höga förväntningar. Eller också är det bara så att Love helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt mycket denna gång.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0