Musikkrönika (Nolltretton, september)
Artister utan x-faktor
Är det något artisterna i TV 4:s nya talangjaktsprogram ”X Factor” saknar så är det just x-faktorn. Behöver vi verkligen flera coversångare vars karriärer stendör så fort tv-kamerorna slocknar?
Att man kan slå igenom sent som artist är Orup, som sitter i ”X Factor”:s jury, ett levande bevis på. När han solodebuterade 1988 med skivan ”Orup” var han 30 år och sågs allmänt som en gamling som fått en sista chans att nå lite framgång.
För precis som den gamla ”Idol”-juryn ofta påpekade: har man inte fått igång någon form av musikkarriär när man är 30 kanske man måste inse att det inte är sång och artisteri man ska ägna sig åt.
Att Orup trots sitt sena genombrott sedan lyckats bli en av landets populäraste artister beror givetvis på att han inte var någon nybörjare när han breakade. Han hade spelat med band som Intermezzo och Ubangi i många år, gett ut skivor, turnerat och medverkat i tv. Att han nu ska försöka hitta en stjärna liknande sig själv bland överåriga karaokesångare utan scenvana, låtskrivartalang eller stjärnglans är förstås ett uppdrag som är dömt att misslyckas.
Samma sak när det gäller de yngre artisterna. Jag tror inte någon talangtävling någonsin, om det sedan är ”Idol”, Rockkarusellen, ”Talang”, Musik Direkt eller nu ”X Factor”, på egen hand har lyckats vaska fram en helt oprövad artist som sedan fått en varaktig och framgångsrik karriär. Det finns visserligen många exempel på idag stora artister som medverkat i någon av ovanstående, men då var talangjakten ett av många steg på vägen och del av ett helt utvecklingsarbete med beståndsdelar som harvande i replokal, spelningar på fritidsgårdar, demoinspelningar och så vidare. Att gå från att bara sjunga i duschen till att hux flux bli en riktig popartist händer helt enkelt inte, vad än program som ”X Factor” vill få oss att tro.
Att tro att program som ”X Factor” och ”Idol” skapar artister är lika befängt som att tro att kommunala musikskolan gör det. Jag vet inte varför politiker och andra förståsigpåare så envist ger den svenska musikskolan äran för det svenska musikundret, för jag har ännu inte hört en enda svensk blockflöjtspelare toppa USA-listan.
Alla som har den minsta kunskap om svenskt musikliv vet ju att det är helt andra saker som gör att Sverige får fram så många framgångsrika artister och låtskrivare, exempelvis: studieförbund, dåligt väder, tillgång till billiga replokaler, a-kassa, fritidsgårdar, tradition samt ett högt och jämnt fördelat ekonomiskt välstånd som gör att alla har råd att köpa en gitarr eller en dator.
Musikskoleelever kan gå till finalen i ”Idol”. Riktiga musiker kan gå hur långt som helst.
Är det något artisterna i TV 4:s nya talangjaktsprogram ”X Factor” saknar så är det just x-faktorn. Behöver vi verkligen flera coversångare vars karriärer stendör så fort tv-kamerorna slocknar?
Att man kan slå igenom sent som artist är Orup, som sitter i ”X Factor”:s jury, ett levande bevis på. När han solodebuterade 1988 med skivan ”Orup” var han 30 år och sågs allmänt som en gamling som fått en sista chans att nå lite framgång.
För precis som den gamla ”Idol”-juryn ofta påpekade: har man inte fått igång någon form av musikkarriär när man är 30 kanske man måste inse att det inte är sång och artisteri man ska ägna sig åt.
Att Orup trots sitt sena genombrott sedan lyckats bli en av landets populäraste artister beror givetvis på att han inte var någon nybörjare när han breakade. Han hade spelat med band som Intermezzo och Ubangi i många år, gett ut skivor, turnerat och medverkat i tv. Att han nu ska försöka hitta en stjärna liknande sig själv bland överåriga karaokesångare utan scenvana, låtskrivartalang eller stjärnglans är förstås ett uppdrag som är dömt att misslyckas.
Samma sak när det gäller de yngre artisterna. Jag tror inte någon talangtävling någonsin, om det sedan är ”Idol”, Rockkarusellen, ”Talang”, Musik Direkt eller nu ”X Factor”, på egen hand har lyckats vaska fram en helt oprövad artist som sedan fått en varaktig och framgångsrik karriär. Det finns visserligen många exempel på idag stora artister som medverkat i någon av ovanstående, men då var talangjakten ett av många steg på vägen och del av ett helt utvecklingsarbete med beståndsdelar som harvande i replokal, spelningar på fritidsgårdar, demoinspelningar och så vidare. Att gå från att bara sjunga i duschen till att hux flux bli en riktig popartist händer helt enkelt inte, vad än program som ”X Factor” vill få oss att tro.
Att tro att program som ”X Factor” och ”Idol” skapar artister är lika befängt som att tro att kommunala musikskolan gör det. Jag vet inte varför politiker och andra förståsigpåare så envist ger den svenska musikskolan äran för det svenska musikundret, för jag har ännu inte hört en enda svensk blockflöjtspelare toppa USA-listan.
Alla som har den minsta kunskap om svenskt musikliv vet ju att det är helt andra saker som gör att Sverige får fram så många framgångsrika artister och låtskrivare, exempelvis: studieförbund, dåligt väder, tillgång till billiga replokaler, a-kassa, fritidsgårdar, tradition samt ett högt och jämnt fördelat ekonomiskt välstånd som gör att alla har råd att köpa en gitarr eller en dator.
Musikskoleelever kan gå till finalen i ”Idol”. Riktiga musiker kan gå hur långt som helst.