På skiva: Agnes (Nolltretton, augusti)
Agnes
”Veritas”
Universal
Jodå, jag känner till hela bakgrunden kring Agnes från medverkan i ”Idol” till utlandssatsningen med ”Release me” och de internationella framgångarna som följt de senaste åren. Men det gör henne inte mer intressant som artist för det.
För problemet med artister som Agnes är att musiken bara är ljud. Det finns ingen historia, inget uppdrag, inget mål. Agnes har inget hon vill berätta om, inget hon måste få ur systemet. Hon tycker om att stå på en scen och sjunga, men hon har egentligen ingen orsak att göra det.
Fjärde skivan ”Veritas” fortsätter på den klubbstil som sattes på föregångaren ”Dance, Love, Pop”, men det finns lite för många mellantempolåtar för att det ska kännas som en riktig dansgolvsplatta.
Det låter internationell, kommersiell pop exakt som internationell, kommersiell pop brukar låta. Snyggt producerat såklart, om än lite fantasilöst och för få superstarka låtar som verkligen sätter sig.
Bäst tycker jag de smått 80-talsdoftande spåren är, som balladen ”One Last Time”, den elektroniskt pampiga ”Loaded” eller den mer studsigt glada ”Human Touch”. Men som sagt, det är ju bara ljud utan vare sig innehåll eller personlighet. Det finns inget på ”Veritas” som berättar det minsta om vem Agnes är. Eller också är det precis det det gör.
2/5
”Veritas”
Universal
Jodå, jag känner till hela bakgrunden kring Agnes från medverkan i ”Idol” till utlandssatsningen med ”Release me” och de internationella framgångarna som följt de senaste åren. Men det gör henne inte mer intressant som artist för det.
För problemet med artister som Agnes är att musiken bara är ljud. Det finns ingen historia, inget uppdrag, inget mål. Agnes har inget hon vill berätta om, inget hon måste få ur systemet. Hon tycker om att stå på en scen och sjunga, men hon har egentligen ingen orsak att göra det.
Fjärde skivan ”Veritas” fortsätter på den klubbstil som sattes på föregångaren ”Dance, Love, Pop”, men det finns lite för många mellantempolåtar för att det ska kännas som en riktig dansgolvsplatta.
Det låter internationell, kommersiell pop exakt som internationell, kommersiell pop brukar låta. Snyggt producerat såklart, om än lite fantasilöst och för få superstarka låtar som verkligen sätter sig.
Bäst tycker jag de smått 80-talsdoftande spåren är, som balladen ”One Last Time”, den elektroniskt pampiga ”Loaded” eller den mer studsigt glada ”Human Touch”. Men som sagt, det är ju bara ljud utan vare sig innehåll eller personlighet. Det finns inget på ”Veritas” som berättar det minsta om vem Agnes är. Eller också är det precis det det gör.
2/5