På skiva: Linkin Park (Nolltretton, augusti)
Linkin Park
”Living things”
Warner
Redan när Linkin Park slog igenom i början av 00-talet kändes det som att hela nu-metalgrejen redan hade passerat sin topp. Band som Korn och Limp Bizkit hade fått sina genombrott flera år tidigare och förnyat metalgenren med bland annat rapinslag. När väl Linkin Park dök upp var nu-metalen en stil som förlorat sin fräschör och redan kändes hopplöst ute. Och nu har det alltså gått ytterligare ett decennium, vilket knappast gör hipphetsfaktorn högre.
Här på bandets femte skiva blir jag inte riktigt klok på vad de försöker åstadkomma. Musiken spretar mellan elektroniska loopar, rapmetal, popmelodier, lite vrålande, pianoklink och diverse knasiga infall. Det känns ostrukturerat och vilset, men även om låtarna i sig ändå överlag känns okej så är musiken som helhet väldigt daterad. Hade denna skiva kommit för tio år sedan hade de kanske kommit undan med det, nu blir det bara en stor gäspning.
2/5
”Living things”
Warner
Redan när Linkin Park slog igenom i början av 00-talet kändes det som att hela nu-metalgrejen redan hade passerat sin topp. Band som Korn och Limp Bizkit hade fått sina genombrott flera år tidigare och förnyat metalgenren med bland annat rapinslag. När väl Linkin Park dök upp var nu-metalen en stil som förlorat sin fräschör och redan kändes hopplöst ute. Och nu har det alltså gått ytterligare ett decennium, vilket knappast gör hipphetsfaktorn högre.
Här på bandets femte skiva blir jag inte riktigt klok på vad de försöker åstadkomma. Musiken spretar mellan elektroniska loopar, rapmetal, popmelodier, lite vrålande, pianoklink och diverse knasiga infall. Det känns ostrukturerat och vilset, men även om låtarna i sig ändå överlag känns okej så är musiken som helhet väldigt daterad. Hade denna skiva kommit för tio år sedan hade de kanske kommit undan med det, nu blir det bara en stor gäspning.
2/5