Krogkrönika (Nolltretton, mars)
Vart tar den gamla maten vägen?
Mattrender är spännande. Nya influenser livar upp vår svenska mat och moderniserar restaurangbesöken. Men det gör också att gamla maträtter glöms bort. Vart ska man gå för att äta Flygande Jacob, hawaiikassler och kalops?
Jag vet inte om det finns en matkyrkogård dit gamla rätter går för att dö. Men om det gör det vill jag dit. För där kan jag njuta av ostfondue, fylld paprika och grönpepparkyckling. Och öl i sejdel, varför måste man numera åka på Oktoberfest i Tyskland för att få njuta av en öl i en riktig sejdel?
I tv-programmet ”Historieätarna” har vi kunnat följa de svenska mattrenderna genom århundradena. Att trender kommer och går är inget nytt. Nya råvaror, kryddor och tillagningssätt influerar ständigt vår matkultur. Så har det varit och så ska det också vara, men det är trist att många goda maträtter glöms bort bara för att det kommer nya. De borde kunna existera sida vid sida, och gör det också delvis. Vår svenska husmanskost har fått ett rejält uppsving på senare år och visar att folk uppskattar klassiska rätter som en kontrast till det nya och moderna. Men många rätter faller också i sorglig glömska, särskilt på krogen.
Hemma lagar vi kanske smördegsinbakad fläskfilé, chili con carne, drömskinka och mandelfisk då och då, men går man på restaurang är dessa rätter snudd på omöjliga att hitta på menyn. Räkcocktail är en klassiker som överlevt länge, men håller alltmer på att fasas ut, förutom möjligtvis på turistorter vid Medelhavet. En annan förrätt som många minns och älskade när det begav sig är avokadotoast. Det är märkligt hur en rätt kan gå från superpopulär till hånad, från ett decennium till ett annat.
Själv älskar jag vol-au-vent och njuter gärna av en efterrätt bestående av päronhalvor med after eight eller glass med cocktailblandning, men jag har inte sett dessa på någon restaurangmeny de senaste 20 åren. Janssons frestelse lyser också med sin frånvaro (förutom vid julbord) och Elefantöra kanske uppfattas som osmakligt, men det är ändå goda rätter som jag inte skulle tveka att beställa om jag gick ut för att äta på krogen.
Jag vill helt enkelt se en större historiemedvetenhet i matutbudet när jag går på krogen. Vi får hela tiden nya internationella restauranger men vi glömmer ofta bort vårt svenska matarv. Öppnar det en restaurang med inriktning på 70- och 80-talsmat kommer jag att bli stammis direkt. Och jag är övertygad om att många skulle följa mitt exempel.
Mattrender är spännande. Nya influenser livar upp vår svenska mat och moderniserar restaurangbesöken. Men det gör också att gamla maträtter glöms bort. Vart ska man gå för att äta Flygande Jacob, hawaiikassler och kalops?
Jag vet inte om det finns en matkyrkogård dit gamla rätter går för att dö. Men om det gör det vill jag dit. För där kan jag njuta av ostfondue, fylld paprika och grönpepparkyckling. Och öl i sejdel, varför måste man numera åka på Oktoberfest i Tyskland för att få njuta av en öl i en riktig sejdel?
I tv-programmet ”Historieätarna” har vi kunnat följa de svenska mattrenderna genom århundradena. Att trender kommer och går är inget nytt. Nya råvaror, kryddor och tillagningssätt influerar ständigt vår matkultur. Så har det varit och så ska det också vara, men det är trist att många goda maträtter glöms bort bara för att det kommer nya. De borde kunna existera sida vid sida, och gör det också delvis. Vår svenska husmanskost har fått ett rejält uppsving på senare år och visar att folk uppskattar klassiska rätter som en kontrast till det nya och moderna. Men många rätter faller också i sorglig glömska, särskilt på krogen.
Hemma lagar vi kanske smördegsinbakad fläskfilé, chili con carne, drömskinka och mandelfisk då och då, men går man på restaurang är dessa rätter snudd på omöjliga att hitta på menyn. Räkcocktail är en klassiker som överlevt länge, men håller alltmer på att fasas ut, förutom möjligtvis på turistorter vid Medelhavet. En annan förrätt som många minns och älskade när det begav sig är avokadotoast. Det är märkligt hur en rätt kan gå från superpopulär till hånad, från ett decennium till ett annat.
Själv älskar jag vol-au-vent och njuter gärna av en efterrätt bestående av päronhalvor med after eight eller glass med cocktailblandning, men jag har inte sett dessa på någon restaurangmeny de senaste 20 åren. Janssons frestelse lyser också med sin frånvaro (förutom vid julbord) och Elefantöra kanske uppfattas som osmakligt, men det är ändå goda rätter som jag inte skulle tveka att beställa om jag gick ut för att äta på krogen.
Jag vill helt enkelt se en större historiemedvetenhet i matutbudet när jag går på krogen. Vi får hela tiden nya internationella restauranger men vi glömmer ofta bort vårt svenska matarv. Öppnar det en restaurang med inriktning på 70- och 80-talsmat kommer jag att bli stammis direkt. Och jag är övertygad om att många skulle följa mitt exempel.