Nytt på DVD (Nolltretton, januari)
Skyfall
Redan när Daniel Craig blev den nya Bond klargjordes det att det skulle bli en trilogi som skulle förklara hur Bond blev den han är. Nu är bitarna på plats (även om kronologin haltar, eftersom filmerna utspelas i nutid), så nu känns det som att Craigs Bond kan börja ”på riktigt”.
Jag är kluven till om jag verkligen vill veta Bonds bakgrund, om jag vill se honom i eldstrider på den skotska landsbygden och de senaste filmernas något mer realistiska ton. Däremot älskar jag Adeles ledmotiv, ”Skyfalls” fantastiska foto, de ursnygga förtexterna, den nationalistiska brittiska vurmen, den bitska humorn och Shanghais skyline.
Inledningsvis är det en rätt nedgången Bond vi träffar. Han är befarad död och glider runt småalkad, orakad och i risig fysisk form. När MI6 attackeras rycker han dock upp sig och kommer till M:s undsättning. Bakom verkar det ligga en personlig vendetta av någon som hotar med att röja hela västvärldens hemliga agenter.
Casinon, spektakulära slagsmål, biljakter, kvicka repliker och en superond skurk, allt finns med och utförs med fingertoppskänsla. Bond börjar till och med få tillbaka glimten i ögat, trots att detta förmodligen är den ”seriösaste” filmen i serien. Det ska bli intressant att se vart Bond tar vägen efter ”Skyfall”.
4/5
---------------------------------------------------------------
Jag, Anna
I en grå, dyster storstad går den likaledes grå och dystra Anna (Charlotte Rampling) runt och försöker komma över separationen från sin man genom att gå på speeddejting. Något verkar tynga henne och relationen till barn och barnbarn verkar inte heller vara den bästa.
Bernie (Garbiel Byrne) är även han en grå och dyster människa med sömnsvårigheter som jobbar som kriminalinspektör. Under en mordutredning träffar han Anna och fattar tycke. De börjar träffas, men snart upptäcker han att hon kanske har något med mordet att göra. Attraktionen komplicerar utredningen och Bernie handlar inte som han borde.
Regissör Barnaby Southcombe har fångat en realistisk känsla och är bra på att gestalta melankoli och tomhet. Soundtracket med musik av Richard Hawley är dessutom strålande. Dock är filmen lite för seg för sitt eget bästa och kunde gärna ha kortats ned en smula. Man känner inte det minsta för rollfigurerna utan de går mest omkring som spöken utan vare sig känslor eller delaktighet i omvärlden. Det är förmodligen helt medvetet, men när själva mordhistorien inte heller känns intressant finns det tyvärr inte mycket kvar att engagera sig i.
3/5
Redan när Daniel Craig blev den nya Bond klargjordes det att det skulle bli en trilogi som skulle förklara hur Bond blev den han är. Nu är bitarna på plats (även om kronologin haltar, eftersom filmerna utspelas i nutid), så nu känns det som att Craigs Bond kan börja ”på riktigt”.
Jag är kluven till om jag verkligen vill veta Bonds bakgrund, om jag vill se honom i eldstrider på den skotska landsbygden och de senaste filmernas något mer realistiska ton. Däremot älskar jag Adeles ledmotiv, ”Skyfalls” fantastiska foto, de ursnygga förtexterna, den nationalistiska brittiska vurmen, den bitska humorn och Shanghais skyline.
Inledningsvis är det en rätt nedgången Bond vi träffar. Han är befarad död och glider runt småalkad, orakad och i risig fysisk form. När MI6 attackeras rycker han dock upp sig och kommer till M:s undsättning. Bakom verkar det ligga en personlig vendetta av någon som hotar med att röja hela västvärldens hemliga agenter.
Casinon, spektakulära slagsmål, biljakter, kvicka repliker och en superond skurk, allt finns med och utförs med fingertoppskänsla. Bond börjar till och med få tillbaka glimten i ögat, trots att detta förmodligen är den ”seriösaste” filmen i serien. Det ska bli intressant att se vart Bond tar vägen efter ”Skyfall”.
4/5
---------------------------------------------------------------
Jag, Anna
I en grå, dyster storstad går den likaledes grå och dystra Anna (Charlotte Rampling) runt och försöker komma över separationen från sin man genom att gå på speeddejting. Något verkar tynga henne och relationen till barn och barnbarn verkar inte heller vara den bästa.
Bernie (Garbiel Byrne) är även han en grå och dyster människa med sömnsvårigheter som jobbar som kriminalinspektör. Under en mordutredning träffar han Anna och fattar tycke. De börjar träffas, men snart upptäcker han att hon kanske har något med mordet att göra. Attraktionen komplicerar utredningen och Bernie handlar inte som han borde.
Regissör Barnaby Southcombe har fångat en realistisk känsla och är bra på att gestalta melankoli och tomhet. Soundtracket med musik av Richard Hawley är dessutom strålande. Dock är filmen lite för seg för sitt eget bästa och kunde gärna ha kortats ned en smula. Man känner inte det minsta för rollfigurerna utan de går mest omkring som spöken utan vare sig känslor eller delaktighet i omvärlden. Det är förmodligen helt medvetet, men när själva mordhistorien inte heller känns intressant finns det tyvärr inte mycket kvar att engagera sig i.
3/5