Nytt på skiva (Zero, maj)
Singel
Betyg 5/10
The Happy Hippo Family
Summer Serenade
Jacqueline Music
Det största problemet med The Happy Hippo Family är att man inte får nåt grepp om bandet. I ena stunden levererar de härlig pop som sitter som en smäck, i nästa seglar de iväg åt ett annat håll och därefter tar de en tredje vändning. Det är spretigt och man får ingen uppfattning om vilka de är och vad de vill. Vill de något överhuvudtaget?
Nya singeln Summer Serenade är egentligen en ganska bra låt, men återigen vinglar bandet mellan stilar och riktningar, och lyckas göra det inom en låt. Vill man vara indie eller kommersiella? Lättlyssnade eller djupa? Vilka riktar de sig till? Till vilken värld vill de ta med lyssnaren? Frågorna hopar sig, svaren är få.
---------------------------------------------------------------------
Album
7/10
Postiljonen: Skyer
Hybris
Norge och Sverige i ett strålande musiksamarbete. Drömpop kallas det av vissa, och det är en beskrivning jag kan skriva under på. Trion har jämförts med band som M83 och Sigur Ros, men andra referenser som man skulle kunna addera till listan är: Club 8, balearisk pop, 80-tal, och oändliga sommarnätter.
Det här är musik som bäddar in lyssnaren i mjuka soniska kuddar, där man bara kan luta sig tillbaka, låta sig omslutas, sluta ögonen och förflyttas till en ljusare, varmare och bättre värld uppe bland molnen. När jag läser den beskrivningen inser jag att musiken verkar jättetråkig, händelselös och tam, men det svänger faktiskt rätt skönt om de här tio låtar. Jag brukar ha svårt för ”atmosfärisk” musik, men Postiljon faller mig helt på läppen.
-----------------------------------------------------------------
Singel
Betyg 1/10
Gustaf Almlöf
”Johnjanedoe”
Egen prod.
Tre spår med stämningsljud snarare än låtar är vad som möter lyssnaren när man sätter på Gustaf Almlöfs senaste alster. Mjuka ljudmattor svävar över ödsliga trumtakter, med inslag av andra ljud som stryker omkring.
Första tanken är: soundtrack till videokonst från 80-talet. Och den tanken visar sig inte vara så dum, för Gustaf sysslar med konst och även med film vad det verkar när jag surfar runt lite och försöker hitta info om honom. Dessvärre är musiken lika olyssningsbar som ni kanske redan misstänker vid det här laget. Pretentiöst vansinne utan talang, lyder mitt omdöme.
Betyg 5/10
The Happy Hippo Family
Summer Serenade
Jacqueline Music
Det största problemet med The Happy Hippo Family är att man inte får nåt grepp om bandet. I ena stunden levererar de härlig pop som sitter som en smäck, i nästa seglar de iväg åt ett annat håll och därefter tar de en tredje vändning. Det är spretigt och man får ingen uppfattning om vilka de är och vad de vill. Vill de något överhuvudtaget?
Nya singeln Summer Serenade är egentligen en ganska bra låt, men återigen vinglar bandet mellan stilar och riktningar, och lyckas göra det inom en låt. Vill man vara indie eller kommersiella? Lättlyssnade eller djupa? Vilka riktar de sig till? Till vilken värld vill de ta med lyssnaren? Frågorna hopar sig, svaren är få.
---------------------------------------------------------------------
Album
7/10
Postiljonen: Skyer
Hybris
Norge och Sverige i ett strålande musiksamarbete. Drömpop kallas det av vissa, och det är en beskrivning jag kan skriva under på. Trion har jämförts med band som M83 och Sigur Ros, men andra referenser som man skulle kunna addera till listan är: Club 8, balearisk pop, 80-tal, och oändliga sommarnätter.
Det här är musik som bäddar in lyssnaren i mjuka soniska kuddar, där man bara kan luta sig tillbaka, låta sig omslutas, sluta ögonen och förflyttas till en ljusare, varmare och bättre värld uppe bland molnen. När jag läser den beskrivningen inser jag att musiken verkar jättetråkig, händelselös och tam, men det svänger faktiskt rätt skönt om de här tio låtar. Jag brukar ha svårt för ”atmosfärisk” musik, men Postiljon faller mig helt på läppen.
-----------------------------------------------------------------
Singel
Betyg 1/10
Gustaf Almlöf
”Johnjanedoe”
Egen prod.
Tre spår med stämningsljud snarare än låtar är vad som möter lyssnaren när man sätter på Gustaf Almlöfs senaste alster. Mjuka ljudmattor svävar över ödsliga trumtakter, med inslag av andra ljud som stryker omkring.
Första tanken är: soundtrack till videokonst från 80-talet. Och den tanken visar sig inte vara så dum, för Gustaf sysslar med konst och även med film vad det verkar när jag surfar runt lite och försöker hitta info om honom. Dessvärre är musiken lika olyssningsbar som ni kanske redan misstänker vid det här laget. Pretentiöst vansinne utan talang, lyder mitt omdöme.