På skiva: Tegan & Sara (Nolltretton, februari)
Tegan and Sara
”Heartthrob”
Warner
Det har gått fyra år sedan senaste albumet ”Sainthhood”, men nu är de två kanadensiska tvillingsystrarna tillbaka med sin sjunde platta. Tidigare har duon rört sig i folk- och indiegenren men med tiden har man blivit alltmer elektroniska och nya ”Heartthrob” är en nästan helt elektronisk platta med lättviktig electropop. Och helt ointressant att lyssna på.
Jag läser att skivan gick rakt in på Billboardlistans tredjeplats och fattar ingenting. Vem lyssnar på detta innehållslösa dravel? Går det ens att vara ett fan till musik som är så här intetsägande och tråkig? Det finns ju inget som sticker ut, inga kanter, inget djup, ingen friktion mot hörselgången. Musiken är bara ett enda stort ingenting. Bomull, fluff, luft. Att de fortfarande omnämns som indierock är ett stort skämt.
Några av spåren har trots allt hyfsade låtar i botten, men den utslätade produktionen och identitetslösheten gör musiken lika spännande som en grådisig februarieftermiddag. De kanske skulle platsa bland bottenskrapet i Melodifestivalen, men min dator får ”Heartthrob” aldrig mer besöka.
1/5
”Heartthrob”
Warner
Det har gått fyra år sedan senaste albumet ”Sainthhood”, men nu är de två kanadensiska tvillingsystrarna tillbaka med sin sjunde platta. Tidigare har duon rört sig i folk- och indiegenren men med tiden har man blivit alltmer elektroniska och nya ”Heartthrob” är en nästan helt elektronisk platta med lättviktig electropop. Och helt ointressant att lyssna på.
Jag läser att skivan gick rakt in på Billboardlistans tredjeplats och fattar ingenting. Vem lyssnar på detta innehållslösa dravel? Går det ens att vara ett fan till musik som är så här intetsägande och tråkig? Det finns ju inget som sticker ut, inga kanter, inget djup, ingen friktion mot hörselgången. Musiken är bara ett enda stort ingenting. Bomull, fluff, luft. Att de fortfarande omnämns som indierock är ett stort skämt.
Några av spåren har trots allt hyfsade låtar i botten, men den utslätade produktionen och identitetslösheten gör musiken lika spännande som en grådisig februarieftermiddag. De kanske skulle platsa bland bottenskrapet i Melodifestivalen, men min dator får ”Heartthrob” aldrig mer besöka.
1/5