Släkten är värst
Jag har ju en väldigt stor släkt. På bilden ser ni min farsa och hans syskon. Så ni kan ju tänka er att det blir en väldans massa kusiner, sysslingar och andra släktingar. Jag är yngst av alla 50-nånting kusinerna och har knappt koll på en jäkel. Däremot verkar hela släkten ha koll på vem jag är. Det händer väldigt ofta när jag är ute på krogen att det kommer fram nån och säger: "Du vet att vi är släkt va?". Senast i fredags, men det händer kanske en gång i månaden. Och visst är det trevligt att träffa nya släktingar, men det tar ju aldrig slut, det kommer hela tiden nya. För varje person jag lyckas lägga på minnet dyker det upp minst två nya och okända.
Hjälp mig, vad ska jag göra?
Jag funderar på att testa något av dessa tre nästa gång det dyker upp en ny släkting.
1. Spela döv och köra teckenspråk tills personen går
2. Låtsas att jag är någon av mina bröder. Då kan jag vara otrevlig och helt sonika smita iväg, det är ändå nån av brorsorna som får ta skiten.
3. Bryta ihop och säga: det är så sorgligt att jag aldrig fick träffa min farmor...snyft...jag klarar inte av att prata om släkten...hulk...snyft...bjud mig på en öl så glömmer vi alltihop...
Folke saknas på bilden!