Musikkrönika (Nolltretton, september)
Glöm Stina - det är Eddie och Onkel som gäller
Ingen missade väl Sonics lista i somras över de hundra bästa svenska albumen. Och den stora frågan man ställer sig är: vad är det för jäkla popjournalistkår vi har egentligen?
Alla som varit med och satt ihop en liknande lista vet att man inte ska ta dem för allvarligt. Dessa listor handlar inte om absolut kvalitet och specifik rangordning. Snarare ska de vara heltäckande och visa på att listmakaren har koll och god smak. Och så ska förstaplatsen gärna intas av ett coolt namn som får läsaren att haja till.
Det hade varit så lätt för Sonic att sätta Håkan Hellström, Jakob Hellman eller Ebba Grön som etta. Ingen hade opponerat sig mot det. Och just därför blev Stina Nordenstam valet. Hon är den perfekta ettan för en tidning som Sonic: kvinna, mystisk, internationell karriär, kreddig som få och okänd för radhus-Svenssons. Men inte särskilt bra, om ni frågar mig. På min privata lista hade hon inte tagit sig in ens bland de hundra främsta.
Men det är inte valet av Stina Nordenstam jag vänder mig mot. Eller svårigheten med att sammanställa såna här listor, för man får ta dem för vad de är: en kul grej som startar diskussioner och lyfter fram personer och företeelser som förtjänar mer uppmärksamhet.
Det stora problemet är istället likriktningen inom den svenska popjournalistkåren. Det är inget nytt problem, men måste ständigt belysas. För varifrån kommer denna plötsliga vurm för Stina Nordenstam? Man har knappt kunnat läsa en rad i svenska tidningar om henne sedan hon medverkade på soundtracket till filmen "Romeo & Julia" 1996. Jo förresten, Sonic hade henne på omslaget 2004, i samband med hennes senaste skiva "The world is saved", men efter det har det varit nio år av kompakt tystnad. Ändå påstår sig plötsligt mängder av popjournalister alltid ha älskat henne.
Inte bara gör den totala sammanställningen att hon blir etta på listan. Studerar man dessutom de individuella listorna ser man att hon är frekvent förekommande där, dessutom med flera olika skivor. Det är ungefär samma fenomen som drabbade Kate Bush för tio år sedan i samband med tv-programmet "Studio Pop". Sedan dess går det knappt att läsa en recension av en kvinnlig artist utan att det refereras till Bush. Samma Kate Bush som bara ett år tidigare aldrig nämndes överhuvudtaget.
Och likriktningen fortsätter. Eller ska jag skriva ängsligheten? För det blir ju enbart fånigt när samma skivor återkommer på alla listor. The Knife, Håkan Hellström, The Soundtrack of Our Lives, Bob Hund, Latin Kings... Landets samlade kritikerkår kan omöjligt ha identisk smak, och skulle de ändå ha det är det redaktörernas uppgift att byta ut många av skribenterna. Men i grund och botten handlar det såklart om osäkerhet. De hyllar skivor som de "borde" tycka om, snarare än de som verkligen berört dem på ett personligt plan.
Jag ska vara ärligare. Här är tio av de svenska skivor som betytt mest i mitt liv - och ingen av dem är med på Sonics lista:
*Onkel Kånkel: Gammeldags jul
*Lustans Lakejer: Åkersberga
*The Wannadies: Before & After
*E. Hitler & Luftwaffe: Tvåan
*Stockholms Negrer: Brutal disciplin
*Perssons Pack: Äkta hjärtan
*Staffan Hellstrand: Eld
*Atomic Swing: A car crash in the blue
*Hardy Nilsson: Är det värt det?
*The Sinners: Piece by piece
Ingen missade väl Sonics lista i somras över de hundra bästa svenska albumen. Och den stora frågan man ställer sig är: vad är det för jäkla popjournalistkår vi har egentligen?
Alla som varit med och satt ihop en liknande lista vet att man inte ska ta dem för allvarligt. Dessa listor handlar inte om absolut kvalitet och specifik rangordning. Snarare ska de vara heltäckande och visa på att listmakaren har koll och god smak. Och så ska förstaplatsen gärna intas av ett coolt namn som får läsaren att haja till.
Det hade varit så lätt för Sonic att sätta Håkan Hellström, Jakob Hellman eller Ebba Grön som etta. Ingen hade opponerat sig mot det. Och just därför blev Stina Nordenstam valet. Hon är den perfekta ettan för en tidning som Sonic: kvinna, mystisk, internationell karriär, kreddig som få och okänd för radhus-Svenssons. Men inte särskilt bra, om ni frågar mig. På min privata lista hade hon inte tagit sig in ens bland de hundra främsta.
Men det är inte valet av Stina Nordenstam jag vänder mig mot. Eller svårigheten med att sammanställa såna här listor, för man får ta dem för vad de är: en kul grej som startar diskussioner och lyfter fram personer och företeelser som förtjänar mer uppmärksamhet.
Det stora problemet är istället likriktningen inom den svenska popjournalistkåren. Det är inget nytt problem, men måste ständigt belysas. För varifrån kommer denna plötsliga vurm för Stina Nordenstam? Man har knappt kunnat läsa en rad i svenska tidningar om henne sedan hon medverkade på soundtracket till filmen "Romeo & Julia" 1996. Jo förresten, Sonic hade henne på omslaget 2004, i samband med hennes senaste skiva "The world is saved", men efter det har det varit nio år av kompakt tystnad. Ändå påstår sig plötsligt mängder av popjournalister alltid ha älskat henne.
Inte bara gör den totala sammanställningen att hon blir etta på listan. Studerar man dessutom de individuella listorna ser man att hon är frekvent förekommande där, dessutom med flera olika skivor. Det är ungefär samma fenomen som drabbade Kate Bush för tio år sedan i samband med tv-programmet "Studio Pop". Sedan dess går det knappt att läsa en recension av en kvinnlig artist utan att det refereras till Bush. Samma Kate Bush som bara ett år tidigare aldrig nämndes överhuvudtaget.
Och likriktningen fortsätter. Eller ska jag skriva ängsligheten? För det blir ju enbart fånigt när samma skivor återkommer på alla listor. The Knife, Håkan Hellström, The Soundtrack of Our Lives, Bob Hund, Latin Kings... Landets samlade kritikerkår kan omöjligt ha identisk smak, och skulle de ändå ha det är det redaktörernas uppgift att byta ut många av skribenterna. Men i grund och botten handlar det såklart om osäkerhet. De hyllar skivor som de "borde" tycka om, snarare än de som verkligen berört dem på ett personligt plan.
Jag ska vara ärligare. Här är tio av de svenska skivor som betytt mest i mitt liv - och ingen av dem är med på Sonics lista:
*Onkel Kånkel: Gammeldags jul
*Lustans Lakejer: Åkersberga
*The Wannadies: Before & After
*E. Hitler & Luftwaffe: Tvåan
*Stockholms Negrer: Brutal disciplin
*Perssons Pack: Äkta hjärtan
*Staffan Hellstrand: Eld
*Atomic Swing: A car crash in the blue
*Hardy Nilsson: Är det värt det?
*The Sinners: Piece by piece