På skiva Glasvegas (Nolltretton, september)
Glasvegas
"Later...when the TV turns to static"
Go Wow/SONY
När den första självbetitlade skivan kom 2008 hyllades Glasvegas sönder och samman. De lät och såg ut exakt som drömbilden av det perfekta britpopbandet. De VAR helt enkelt det perfekta britpopbandet. Sprucken sång, gitarrer, solglasögon, politiska, från Glasgow, svarta skinnjackor, depprock - allt fanns där.
Uppföljaren från 2011 var också bra men lite tråkigare. Det kändes som att Glasvegas hittat en vinnande formel och körde den på rutin. Nu är tredje skivan här och den känns lite dystrare, mörkare och långsammare än de två föregångarna. Som att Glasvegas sneglat ännu mer på Glasgow-kollegorna The Jesus and Mary Chain än tidigare. James Allans typiska sång, den ekofyllda produktionen och de stora känslorna finns dock fortfarande där, så det går inte att ta miste på vad det är man hör.
Hälften av låtmaterialet känns tämligen tråkigt och oinspirerat, men här finns också en hel del stämningsfulla spår, som exempelvis det inledande titelspåret, sköna "Neon bedroom" och avslutande "Finished sympathy", och så "If" där bandet drar upp tempot något. När Glasvegas visar sig från den sidan tillhör de det bästa man kan lyssna på.
3/5
"Later...when the TV turns to static"
Go Wow/SONY
När den första självbetitlade skivan kom 2008 hyllades Glasvegas sönder och samman. De lät och såg ut exakt som drömbilden av det perfekta britpopbandet. De VAR helt enkelt det perfekta britpopbandet. Sprucken sång, gitarrer, solglasögon, politiska, från Glasgow, svarta skinnjackor, depprock - allt fanns där.
Uppföljaren från 2011 var också bra men lite tråkigare. Det kändes som att Glasvegas hittat en vinnande formel och körde den på rutin. Nu är tredje skivan här och den känns lite dystrare, mörkare och långsammare än de två föregångarna. Som att Glasvegas sneglat ännu mer på Glasgow-kollegorna The Jesus and Mary Chain än tidigare. James Allans typiska sång, den ekofyllda produktionen och de stora känslorna finns dock fortfarande där, så det går inte att ta miste på vad det är man hör.
Hälften av låtmaterialet känns tämligen tråkigt och oinspirerat, men här finns också en hel del stämningsfulla spår, som exempelvis det inledande titelspåret, sköna "Neon bedroom" och avslutande "Finished sympathy", och så "If" där bandet drar upp tempot något. När Glasvegas visar sig från den sidan tillhör de det bästa man kan lyssna på.
3/5