Nytt på DVD (Nolltretton, augusti)
En postapokalyptisk sci-fi med Tom Cruise i huvudrollen, det låter som en klockren succé i mina öron. Ändå är det något som saknas, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. För ”Oblivion” når inte ända fram utan blir bara en lättsmält framtidsaction som man glömmer ganska snabbt.
Månen är sprängd i bitar och jorden har förvandlats till ett radioaktivt och uttorkat ökenlandskap. Den del av mänskligheten som överlevt bor numera på en av Saturnus månar, utom två, Cruise och hans kvinnliga kollega som bor i ett luftslott ovan molnen och jobbar med att laga Drönare, flygande farkoster som håller koll på planeten. För där nere i skuggorna på jorden lever asätarna, vilka det nu är.
Förutsättningarna finns för en ny ”Starship troopers”, men filmen lever inte upp till vad man kan förvänta sig. Den snygga ytan, de tjusiga effekterna och den tydliga grundhistorien tas inte tillvara, kanske för att filmer med Tom Cruise tenderar att kretsa mer kring honom än kring saker som manus, karaktärsutveckling och filosofiska frågeställningar, vilket annars är det som gör science fiction-filmer bra.
2/5
-------------------------------------------------------------------------------
Den store Gatsby
I denna nyfilmatisering av F Scott Fitzgeralds klassiska roman tar vi tidsmaskinen bakåt till det glada 20-talet i New York, där framtiden ser ljus ut och det festas vilt trots spritförbud. De allra mest fantastiska festerna har en viss Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio) i sitt stora slott, men vem är han och var kommer hans pengar ifrån? När författaren Nick Carraway (Tobey Maguire) flyttar in som granne börjar saker dock så sakta klarna, det är Nick som i tillbakablickar agerar berättare i filmen.
Som vanligt med Baz Luhrmanns filmer är ytan vacker men innehållet tunnare. Det blir mest prål och bländverk som på ett ganska skickligt sätt döljer bristerna. Och det är just prål och bländverk som Jay Gatsby sysslar med för att dölja sina egna brister. DiCaprio är fantastisk i huvudrollen och miljöerna, koreografin och musikläggningen likaså. Visuellt är filmen stundtals förtrollande, även om den tappar fart några gånger under andra halvan. Men i grund och botten handlar det om en omöjlig kärlekshistoria och det sociala arvet. Hade Luhrmann lagt lika mycket kraft på det som på kameraåkningar och effekter hade det blivit en strålande film, nu är den mest bara bedårande vacker.
3/5