På skiva: Lisa Ekdahl
Lisa Ekdahl
"Look to your own heart"
SONY
När Lisa Ekdahl fick sitt stora genombrott 1994 med dunderhiten "Vem vet" och sedan hela det självbetitlade debutalbumet ansågs hon vara svensk visas stora framtidshopp. Och snacket höll i sig även över uppföljaren två år senare, men därefter har Ekdahl kommit längre och längre bort från den svenska visscenen. Visst sjunger hon fortfarande låtar som passar in i någon slags svensk vistradition, men hon använder sig lika gärna av det engelska språket och hjärtat finns nog snarare inom jazzen, franska chansons och bossa. Och det är numera den publiken hon lockar, snarare än gubbarna och tanterna som sitter med picknickkorgar i Stegeholms slottsruin vecka 28 varje år. Och sin allra största publik har hon förmodligen utomlands där hon turnerat väldigt mycket på senare år.
Nya skivan är skriven på Kuba och bjuder på en skön mix av visor, jazz och bossa som passar på kontinentala caféer och mysiga små klubbbar. Det låter rysligt elegant och musiken är oklanderligt producerad av Tobias Fröberg och Mathias Blomdahl. Det är lätt att tycka om det man hör, särskilt om man känner sig lätt melankolisk, kanske med en drink i handen. Men i längden blir det lite för gulligt och snällt för min smak.
3/5
"Look to your own heart"
SONY
När Lisa Ekdahl fick sitt stora genombrott 1994 med dunderhiten "Vem vet" och sedan hela det självbetitlade debutalbumet ansågs hon vara svensk visas stora framtidshopp. Och snacket höll i sig även över uppföljaren två år senare, men därefter har Ekdahl kommit längre och längre bort från den svenska visscenen. Visst sjunger hon fortfarande låtar som passar in i någon slags svensk vistradition, men hon använder sig lika gärna av det engelska språket och hjärtat finns nog snarare inom jazzen, franska chansons och bossa. Och det är numera den publiken hon lockar, snarare än gubbarna och tanterna som sitter med picknickkorgar i Stegeholms slottsruin vecka 28 varje år. Och sin allra största publik har hon förmodligen utomlands där hon turnerat väldigt mycket på senare år.
Nya skivan är skriven på Kuba och bjuder på en skön mix av visor, jazz och bossa som passar på kontinentala caféer och mysiga små klubbbar. Det låter rysligt elegant och musiken är oklanderligt producerad av Tobias Fröberg och Mathias Blomdahl. Det är lätt att tycka om det man hör, särskilt om man känner sig lätt melankolisk, kanske med en drink i handen. Men i längden blir det lite för gulligt och snällt för min smak.
3/5