På skiva. Måns Zelmerlöw
Måns Zelmerlöw
"Barcelona sessions"
Warner
Måns Zelmerlöw är den ultimata svärmorsdrömmen. Supertrevlig, välkammad, ständigt leende. Han är proper, vet att uppföra sig och dessutom är han lite teaterapa. Det är en sån svärson jag också vill ha, men knappast den artist jag vill ha. Mina artister ska inte vara bekymmerslösa och präktiga, de ska vara ute på ett uppdrag, ha något som de bara känner att de måste förmedla. Men vad vill Månz Zelmerlöw berätta?
Han beskriver "Barcelona sessions" som ett mer personligt album och något av en lång terapisession, delvis inspirerat av Mikael Wiehes relationsbetraktelser på ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Och det är möjligt att det stämmer, men inget av den ambitionen når fram till lyssnaren. Allt jag hör när jag lyssnar på Zelmerlöws tredje album är ännu en skiva med typiskt radiovänlig standardpop där låtarna visst kan framföras av Zelmerlöw, men lika gärna av Coldplay, Robin Stjernberg, EMD eller tusen andra artister.
Rent tekniskt får såklart skivan godkänt, men jag vet att jag aldrig kommer att lyssna på den igen. Och varför skulle jag? Det finns ju faktiskt ingen som helst anledning.
1/5
"Barcelona sessions"
Warner
Måns Zelmerlöw är den ultimata svärmorsdrömmen. Supertrevlig, välkammad, ständigt leende. Han är proper, vet att uppföra sig och dessutom är han lite teaterapa. Det är en sån svärson jag också vill ha, men knappast den artist jag vill ha. Mina artister ska inte vara bekymmerslösa och präktiga, de ska vara ute på ett uppdrag, ha något som de bara känner att de måste förmedla. Men vad vill Månz Zelmerlöw berätta?
Han beskriver "Barcelona sessions" som ett mer personligt album och något av en lång terapisession, delvis inspirerat av Mikael Wiehes relationsbetraktelser på ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Och det är möjligt att det stämmer, men inget av den ambitionen når fram till lyssnaren. Allt jag hör när jag lyssnar på Zelmerlöws tredje album är ännu en skiva med typiskt radiovänlig standardpop där låtarna visst kan framföras av Zelmerlöw, men lika gärna av Coldplay, Robin Stjernberg, EMD eller tusen andra artister.
Rent tekniskt får såklart skivan godkänt, men jag vet att jag aldrig kommer att lyssna på den igen. Och varför skulle jag? Det finns ju faktiskt ingen som helst anledning.
1/5