På skiva: Kleerup
Kleerup
"As if we never won"
Warner
För fem, sex år sedan var Kleerup det hetaste som fanns på den svenska pophimlen. Han gav ut sitt självbetitlade debutalbum och fick tillsammans med Robyn en prakthit med låten "With every heartbeat" som bland annat toppade Englandslistan. Han vann priser på Grammisgalan, utsågs till Årets Bäst klädda man och ringdes in av Lady Gaga för att göra en remix.
Sen började det gå utför med diverse skandaler och Kleerup satsade på bandet Me and my army, som inte nådde någon större framgång. Men nu är han tillbaka med en ny platta under eget namn. På debuten gästade namn som Titiyo och Lykke Li, och här är det Jenny Wilson, Niki & The Dove och Maja Ivarsson som tagit plats vid micken. Samt norskan Susanne Sundför som jag inte kände till innan men som gör en stabil insats på singeln "Let me in".
Kleerup har snajdat till en trevlig platta med rytmbaserad pop, med mystik och mörker i dna:t. Man får en stunds skön lyssning, men jag har problem med att avgöra hur jag ska använda låtarna. Det är knappast blivande radiohits som hörs. Det är för segt för dansgolven och för bra för loungen. Kleerup balanserar mellan att leverera relevant pop och anonymt bakgrundsbrus. Det är snyggt producerat, men var är udden?
3/5
"As if we never won"
Warner
För fem, sex år sedan var Kleerup det hetaste som fanns på den svenska pophimlen. Han gav ut sitt självbetitlade debutalbum och fick tillsammans med Robyn en prakthit med låten "With every heartbeat" som bland annat toppade Englandslistan. Han vann priser på Grammisgalan, utsågs till Årets Bäst klädda man och ringdes in av Lady Gaga för att göra en remix.
Sen började det gå utför med diverse skandaler och Kleerup satsade på bandet Me and my army, som inte nådde någon större framgång. Men nu är han tillbaka med en ny platta under eget namn. På debuten gästade namn som Titiyo och Lykke Li, och här är det Jenny Wilson, Niki & The Dove och Maja Ivarsson som tagit plats vid micken. Samt norskan Susanne Sundför som jag inte kände till innan men som gör en stabil insats på singeln "Let me in".
Kleerup har snajdat till en trevlig platta med rytmbaserad pop, med mystik och mörker i dna:t. Man får en stunds skön lyssning, men jag har problem med att avgöra hur jag ska använda låtarna. Det är knappast blivande radiohits som hörs. Det är för segt för dansgolven och för bra för loungen. Kleerup balanserar mellan att leverera relevant pop och anonymt bakgrundsbrus. Det är snyggt producerat, men var är udden?
3/5