tobi

Årets julklappar bestod bland annat av handskar och champagne, men för att säkra upp hade jag köpt en bok till mig själv också. Det var Agatha Christies "Och så var de bara en", en nyöversättning av "Tio små negerpojkar".

Första gången jag läste "Tio små negerpojkar" var jag ungefär 15 år och blev golvad direkt. Därefter läste jag alla Agatha Christie-böcker jag kom över och har väl 20-30 stycken i bokhyllan. De flesta var strålande men ingen var lika fantastisk som "Tio små negerpojkar".

Sedan dess har jag alltid, lite rutinmässigt, svarat just "Tio små negerpojkar" när frågan i olika sammanhang kommit upp angående min favoritbok. Men är det verkligen det, eller är det bara en titel jag slänger ur mig av lättja? Det var trots allt 25 år sedan jag läste den (tror iofs jag läst den ytterligare någon gång under åren) och man ändrar ju sin smak med tiden. Så jag beslöt mig för att läsa den igen och se om den fortfarande är lika bra.

Generellt är jag emot historierevision men egentligen har jag inget större problem med nyöversättningen där titeln, ramsan, namnet på ön och lite annat har ändrats. Sånt sker ju hela tiden när det gäller böcker, filmer, serier mm i takt med att språket utvecklas, och just "Tio små negerpojkar" har ju dessutom en speciell historia i det avseendet med ganska skilda översättningar i olika tider och olika länder. Här har de bytt ut ordet "negerpojkar" mot "tennsoldater", och jag kan tycka att det finns lite, lite av en laddning och en tidskänsla som går förlorad, men hade man inte känt till originalet så skulle man nog inte bry sig ett skvatt. Då har jag en större (men ändå ganska liten) invändning mot titeln. På engelska heter den "And then there were none", vilket ger en mer ödesmättad ton och faktiskt betyder nåt helt annat än den svenska titeln, som är missvisande.

Men hur står sig då innehållet? Jo, Christie skriver som vanligt väldigt drivet och tight. Inget onödigt fluff, inga transportsträckor, och hon har som vanligt schvung i språket. Men framförallt är det ju ett manus av absolut världsklass, smart berättat där varje detalj är genomtänkt och hänger ihop. Premissen är klockren: tio personer med skumt förflutet hamnar på en öde ö och mördas en efter en enligt verserna i en barnramsa. Tydligt, tidlöst, stilbildande, genialt.

Så ja, jag vidhåller: "Tio små negerpojkar" är världens bästa bok!