Zzzz...onic
Måste säga nåt om Sonic...
Vi som är musikintresserade har egentligen bara en riktig tidning att läsa (om man undantar nischade hårdrockstidningar som tex Close-Up). Gaffa är för dålig/tråkig, och sen finns det lite utländska magasin och annat. Återstår alltså Sonic, som jag köpt sedan starten för 15 år sedan. Mest i brist på annat.
Ja, det är kunniga skribenter och välskrivna texter - men måste den vara så förbannat trist? Popmusik är ju kul, den definierar vår samtid, den är energisk, extravagant och extatisk. Det är roligt med rockvideos, topplistor och trendsättande artister - så varför märks så lite av det i Sonic?
Tidningen använder glåmiga bilder, essäliknande texter och en stel layout. För varje nummer ökar retroavdelningen, jazzbevakningen och skitnödigheten. Skäggrockband, Springsteen-boxar och total smak-konsensus...jag spyr. Hur är det möjligt att alla skribenter tycker exakt likadant?
Jag läser årets årsbästalista och stönar över kreddängsligheten. Jag läser de 25 individuella listorna och upptäcker att samma jävla namn återkommer hela tiden: Father John Misty, Jamie XX, Bäddat för trubbel, Erik Lundin, Fetty Wap...
Jag vill att det ska vara kul att läsa om pop. Borde det inte finnas utrymme för en modern variant av exempelvis Sound Affects eller (gamla) Slitz? Idag hittar man den fräckaste och mest underhållande popjournalistiken i dagstidningar (Strage, Gradvall, M Larsson mfl), jag skulle vilja se samma avslappnade och lustfyllda inställning i magasinsform.
För varje år som går blir trenden allt tydligare: varje gång jag läst ut ett nummer av Sonic är jag lite mindre intresserad av musik och popkultur än jag var innan.
Ändå fortsätter jag läsa, enbart av den anledningen att det inte finns någon annan musiktidning.