På skiva: Juni Järvi & Slangbella
Album
5/10
Juni Järvi: Om en vecka, kanske ett år
Everlasting records
Jag har hållit ögonen på Juni Järvi ett tag. Jag har tyckt att det har varit småintressant indie som var lovande men hittills inte nåt ända fram. Efter två plattor på engelska byter han nu språk till svenska, och intresset stiger såklart. Musiken kan beskrivas som melankolisk pop, som har den där indieanstrykningen som jag gillar. Det är inte suveränt, men det funkar i krig. Det jag har större problem med är sången. Han sjunger helt enkelt inget vidare. Det svajar och låter tunt som om han inte riktigt vågar ta i eller tror på det själv. Mer känsla och självförtroende i sången (plus kanske något vassare texter) hade höjt betyget ett par snäpp, för låtarna och produktionen är som sagt helt okej.
---------------------------------------------------------
Album
5/10
Slangbella: Kött och blod
Smilodon
Slangbella, eller Anders Alexander som mannen bakom bandet heter, arbetar enligt devisen "pop på svenska med grus och hjärta". Grus ja, hjärta ja, men pop...det vetifasiken. Snarare punkig rock, med visst inslag av pop, skulle jag nog säga.
Debuten "Slangbella was here" kom 2012 och nu i höstas kom uppföljaren "Kött och blod", och jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker. Musiken är både snäll och hård och Anders verkar vara både naiv och pretentiös på samma gång. Jag borde gilla den småskitiga rocken, men tycker samtidigt den låter simpel. Jag brukar gilla folk som sjunger på skånska, men denna gång är jag kluven. Det är inte dåligt, men heller inte riktigt bra. Så jag sätter ett mittenbetyg och lyssnar på något annat ett tag innan jag blir knäpp. Sen kanske jag återvänder till Slangbella så småningom och ger honom en ny chans.
5/10
Juni Järvi: Om en vecka, kanske ett år
Everlasting records
Jag har hållit ögonen på Juni Järvi ett tag. Jag har tyckt att det har varit småintressant indie som var lovande men hittills inte nåt ända fram. Efter två plattor på engelska byter han nu språk till svenska, och intresset stiger såklart. Musiken kan beskrivas som melankolisk pop, som har den där indieanstrykningen som jag gillar. Det är inte suveränt, men det funkar i krig. Det jag har större problem med är sången. Han sjunger helt enkelt inget vidare. Det svajar och låter tunt som om han inte riktigt vågar ta i eller tror på det själv. Mer känsla och självförtroende i sången (plus kanske något vassare texter) hade höjt betyget ett par snäpp, för låtarna och produktionen är som sagt helt okej.
---------------------------------------------------------
Album
5/10
Slangbella: Kött och blod
Smilodon
Slangbella, eller Anders Alexander som mannen bakom bandet heter, arbetar enligt devisen "pop på svenska med grus och hjärta". Grus ja, hjärta ja, men pop...det vetifasiken. Snarare punkig rock, med visst inslag av pop, skulle jag nog säga.
Debuten "Slangbella was here" kom 2012 och nu i höstas kom uppföljaren "Kött och blod", och jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker. Musiken är både snäll och hård och Anders verkar vara både naiv och pretentiös på samma gång. Jag borde gilla den småskitiga rocken, men tycker samtidigt den låter simpel. Jag brukar gilla folk som sjunger på skånska, men denna gång är jag kluven. Det är inte dåligt, men heller inte riktigt bra. Så jag sätter ett mittenbetyg och lyssnar på något annat ett tag innan jag blir knäpp. Sen kanske jag återvänder till Slangbella så småningom och ger honom en ny chans.