Musikkrönika, juni
Varför kan inte alla bara vara hårdrockare?
När folk blir kränkta till höger och vänster och letar upp problem där det egentligen inte finns några är det skönt att det finns en grupp människor som inte hetsar upp sig utan har en mer avslappnad syn på tillvaron - hårdrockarna. Av dem har vi andra mycket att lära.
På twitter och kultursidor avlöser kulturbråken varandra. Nu senaste var det Knausgård, Gardell och Witt-Brattström som tjafsade om något vi redan har glömt. I Agenda råkar någon politiker säga något galet och genast uppstår lynchstämning i kvällstidningar och på sociala medier. Och i princip varje dag uppstår en ny, brännande fråga som alla plötsligt ska ha och har en åsikt om. Det kan handla om kvinnors rätt att bada topless på badhusen, ändring av ordet "negerkung" i Pippi Långstrump-böckerna eller användandet av ordet "hen". Folk rasar, blir kränkta, näthatar, skriver insändare, delar Facebookinlägg och slänger ur sig tvärsäkra åsikter åt ena eller andra hållet. Alla utom hårdrockarna. De öppnar istället en öl, lägger kött på grillen och drar på AC/DC på stereon.
Att vara hårdrockare är att inte hetsa upp sig i onödan. Om det inte handlar om ett gitarrsolo av Eddie van Halen. Hårdrockare lever efter devisen "leva och låta leva". Låt de andra hålla på med sitt om de vill, bara jag får hålla på med mitt. Varför ska man hålla på att tjafsa när man kan ha kul istället? Och är det några som vet hur man har kul så är det hårdrockare, det är därför som Sweden Rock Festival, Skogsröjet och Getaway tillhör landets trevligaste festivaler.
Ärligt talat är det inte så svårt att ha kul. Det krävs bara lite pilsner, en bandare med musik som man kan vråla med i och ett glatt humör. Då blir det automatiskt bra stämning. Märkligt nog ska många icke-hårdrockare hålla på att krångla till det. De ältar saker, de vrider och vänder på allt, de skapar onödiga konflikter utan någon egentlig anledning. Hårdrockare däremot lagar inte saker som inte är trasiga, förmodligen är det därför som varje ny generation rockers håller fast vid samma band som hårdrockare dyrkat ända sedan 70-talet. De anser att musiken var fulländad när den kom och därför blir den aldrig omodern. Hårdrockare byter inte ut sina favoritartister, de lägger bara till flera.
Hårdrockare är enkla människor. Kritiker kanske menar att de även är lite dumma och att det är därför de är så bekymmerslösa. Men jag har inga problem med att folk måhända är lite småkorkade så länge de är glada och trevliga. Tänk om hela jordens befolkning var hårdrockare - vilken underbar värld det skulle vara.
När folk blir kränkta till höger och vänster och letar upp problem där det egentligen inte finns några är det skönt att det finns en grupp människor som inte hetsar upp sig utan har en mer avslappnad syn på tillvaron - hårdrockarna. Av dem har vi andra mycket att lära.
På twitter och kultursidor avlöser kulturbråken varandra. Nu senaste var det Knausgård, Gardell och Witt-Brattström som tjafsade om något vi redan har glömt. I Agenda råkar någon politiker säga något galet och genast uppstår lynchstämning i kvällstidningar och på sociala medier. Och i princip varje dag uppstår en ny, brännande fråga som alla plötsligt ska ha och har en åsikt om. Det kan handla om kvinnors rätt att bada topless på badhusen, ändring av ordet "negerkung" i Pippi Långstrump-böckerna eller användandet av ordet "hen". Folk rasar, blir kränkta, näthatar, skriver insändare, delar Facebookinlägg och slänger ur sig tvärsäkra åsikter åt ena eller andra hållet. Alla utom hårdrockarna. De öppnar istället en öl, lägger kött på grillen och drar på AC/DC på stereon.
Att vara hårdrockare är att inte hetsa upp sig i onödan. Om det inte handlar om ett gitarrsolo av Eddie van Halen. Hårdrockare lever efter devisen "leva och låta leva". Låt de andra hålla på med sitt om de vill, bara jag får hålla på med mitt. Varför ska man hålla på att tjafsa när man kan ha kul istället? Och är det några som vet hur man har kul så är det hårdrockare, det är därför som Sweden Rock Festival, Skogsröjet och Getaway tillhör landets trevligaste festivaler.
Ärligt talat är det inte så svårt att ha kul. Det krävs bara lite pilsner, en bandare med musik som man kan vråla med i och ett glatt humör. Då blir det automatiskt bra stämning. Märkligt nog ska många icke-hårdrockare hålla på att krångla till det. De ältar saker, de vrider och vänder på allt, de skapar onödiga konflikter utan någon egentlig anledning. Hårdrockare däremot lagar inte saker som inte är trasiga, förmodligen är det därför som varje ny generation rockers håller fast vid samma band som hårdrockare dyrkat ända sedan 70-talet. De anser att musiken var fulländad när den kom och därför blir den aldrig omodern. Hårdrockare byter inte ut sina favoritartister, de lägger bara till flera.
Hårdrockare är enkla människor. Kritiker kanske menar att de även är lite dumma och att det är därför de är så bekymmerslösa. Men jag har inga problem med att folk måhända är lite småkorkade så länge de är glada och trevliga. Tänk om hela jordens befolkning var hårdrockare - vilken underbar värld det skulle vara.
du är inte helt tappad tobi