Musikkrönika, september
Alla är motsatsen till vad de säger
Linköpingsgruppen Ghost är aktuella med sitt nya album "Meliora", och som vanligt med det hemliga bandet pågår vilda diskussioner kring vilka som gömmer sig bakom maskerna. Ska det verkligen vara så svårt att lista ut?
"Den som själv har nåt att dölja ropar på förstärkt polis" skaldade Nationalteatern 1974 och slog huvudet på spiken. Ungefär samma slutsats drog Arctic Monkeys 2006 och döpte sitt debutalbum till "Whatever people say I am, that's what I'm not. Ska man förstå människor så ska man ta deras egen världsbild och vrida den 180 grader. Det verkar som att folk alltid är motsatsen till vad de själva tror.
Visst, det finns gråzoner och glidande skalor, men grundprincipen tycks bli sannare ju mer man gräver ner sig i den. Folk som ser sig som roliga och skrattar åt sina egna skämt är oftast de tråkigaste. Folk som hävdar att de är ödmjuka avslöjar sig som stöddiga så fort de yppar just de orden. Folk som klagar mest på politiker är såna som aldrig själva engagerat sig i något viktigt.
Sverigedemokrater säger att de inte är främlingsfientliga, men varför gör och säger de i så fall främlingsfientliga saker hela tiden? Och tvärtom: twittereliten som säger sig stå för tolerans är de minst toleranta som finns, minsta felsägning så hugger de.
Själv ser jag mig som liberal, men har insett att jag nog i själva verket är ganska konservativ till min läggning.
Likadant är det inom musiken. Hårdrockare ser sig som outsiders, men hårdrocken är den mest streamade musiken på Spotify, enligt en rapport i somras. Magnus Uggla har sedan 70-talet hävdat att han är en rebell som slår underifrån, men är den svenska artist som levererat flest hits de senaste 30 åren. Och i mitt jobb som rockjournalist har jag lärt mig att när ett rockband påstår sig ha "ett unikt sound", då vet man att de låter precis som alla andra.
Tidningen Vice gjorde ett reportage om hur det gått för artisterna i 90-talets straight edge-våg och det visade sig att de flesta blivit missbrukare. Dennis Lyxzén är iallafall öppen med sitt hyckleri. 2009 gick han ut och sa att han numera bara är nykterist som scenpersonlighet, inte som privatperson. Och så fortsätter det - alla är motsatsen till vad de säger.
Så vilken slutsats kan man då dra? Jo, att vill ni försöka lista ut vilka de ondskefulla medlemmarna i Ghost är så ska ni förmodligen börja med att leta inom Pingstkyrkan.
Linköpingsgruppen Ghost är aktuella med sitt nya album "Meliora", och som vanligt med det hemliga bandet pågår vilda diskussioner kring vilka som gömmer sig bakom maskerna. Ska det verkligen vara så svårt att lista ut?
"Den som själv har nåt att dölja ropar på förstärkt polis" skaldade Nationalteatern 1974 och slog huvudet på spiken. Ungefär samma slutsats drog Arctic Monkeys 2006 och döpte sitt debutalbum till "Whatever people say I am, that's what I'm not. Ska man förstå människor så ska man ta deras egen världsbild och vrida den 180 grader. Det verkar som att folk alltid är motsatsen till vad de själva tror.
Visst, det finns gråzoner och glidande skalor, men grundprincipen tycks bli sannare ju mer man gräver ner sig i den. Folk som ser sig som roliga och skrattar åt sina egna skämt är oftast de tråkigaste. Folk som hävdar att de är ödmjuka avslöjar sig som stöddiga så fort de yppar just de orden. Folk som klagar mest på politiker är såna som aldrig själva engagerat sig i något viktigt.
Sverigedemokrater säger att de inte är främlingsfientliga, men varför gör och säger de i så fall främlingsfientliga saker hela tiden? Och tvärtom: twittereliten som säger sig stå för tolerans är de minst toleranta som finns, minsta felsägning så hugger de.
Själv ser jag mig som liberal, men har insett att jag nog i själva verket är ganska konservativ till min läggning.
Likadant är det inom musiken. Hårdrockare ser sig som outsiders, men hårdrocken är den mest streamade musiken på Spotify, enligt en rapport i somras. Magnus Uggla har sedan 70-talet hävdat att han är en rebell som slår underifrån, men är den svenska artist som levererat flest hits de senaste 30 åren. Och i mitt jobb som rockjournalist har jag lärt mig att när ett rockband påstår sig ha "ett unikt sound", då vet man att de låter precis som alla andra.
Tidningen Vice gjorde ett reportage om hur det gått för artisterna i 90-talets straight edge-våg och det visade sig att de flesta blivit missbrukare. Dennis Lyxzén är iallafall öppen med sitt hyckleri. 2009 gick han ut och sa att han numera bara är nykterist som scenpersonlighet, inte som privatperson. Och så fortsätter det - alla är motsatsen till vad de säger.
Så vilken slutsats kan man då dra? Jo, att vill ni försöka lista ut vilka de ondskefulla medlemmarna i Ghost är så ska ni förmodligen börja med att leta inom Pingstkyrkan.