Musikkrönika, mars

kultur / Permalink / 0
DJ 50 Spänn väcker musiklusten

I en tid av perfekta produktioner är det skönt att söka sig tillbaka till dagarna då musik var något som kom med knaster. Podcasten DJ 50 Spänn ger mig musiklusten åter och får mig att inse vad det är jag saknar i dagens musikutbud.

Ordet "radioskval" började förmodligen användas samma dag som radion började spela musik, men frågan är om termen varit mer relevant än nu. Slölyssnar man så låter allt som spelas likadant. Samma felfria produktioner, samma typ av låtbyggnader, samma sångteknik. Är det Rihanna, Kate Perry eller J Lo som sjunger? Strunt samma, det låter ändå likadant. Vad heter schlagerartisten den här veckan? Vem bryr sig, finns det ens någon skillnad?

Att alla topplisteartister låter likadant är kanske inte så konstigt, de använder ju samma låtskrivare och producenter. Ett exempel på det är nyligen Polarprisbelönade Max Martin som haft USA-ettor med såväl Britney Spears och Pink som Maroon 5 och Taylor Swift. Låtskrivare, artister och producenter ligger idag i en sådan rörig ormgrop med varandra att det är svårt att avgöra var den ena börjar och den andra slutar. Resultatet blir att det mesta vi hör låter likadant.

Likriktning inom populärmusik är såklart inget nytt. Varje era har sina trender och sina ljudbilder. Artister har alltid delat låtskrivare och redan på 60-talet massproducerade man popmusik enligt löpande band-modellen i The Brill Building i New York. Men det hindrar inte att jag gärna vill ha en större bredd på dagens topplistor. Extra tydligt blir det när jag lyssnar på podden DJ 50 Spänn.

Podden har funnits sedan hösten 2013 och går ut på att programledaren Tommie Jönsson bjuder in en gäst som får 50 kr att handla fem stycken begagnade loppisvinyl för. Sedan lyssnar de på musiken och pratar om den. Mest handlar det om musik från 70- och 80-tal, och det är när jag lyssnar på DJ 50 Spänn som det blir uppenbart för mig hur mycket musik det finns som jag saknar på dagens topplistor. Framförallt känns det som att 70-talet hade en enorm genrebredd och att olika sorters musik kunde existera sida vid sida, samtidigt som stilarna var tydligare avgränsade än idag.

Visst finns det mycket bra låtar bland dagens generiska soul-r´n´b-pop-rock, men nog tusan vore det roligare om man även kunde höra renodlad disco, klassisk country och sorgliga skillingtryck på radions A-rotation.
Till top