På skiva: Pernilla Andersson

På skiva / Permalink / 0
Pernilla Andersson
"Tiggrinnan"

Musik handlar till stor del om konflikten mellan förnyelse och tradition. Fansen vill känna igen sin favoritartist, samtidigt som de vill upptäcka nya sidor hos vederbörande. Det är en svår balansgång för artister att gå, drar det iväg för mycket åt ena eller andra hållet riskerar man att förlora sin publik och sabba sin karriär.
Pernilla Andersson har sedan hon gick över till svenska hittat en stadig publik, och går hem i både Melodifestivalen och på Visfestivalen i Västervik. Hon är en trevlig artist som jag gärna lyssnar på och i sina bästa stunder är hon alldeles strålande. Men hon får vara försiktig så hon inte fastnar i sitt uttryck. Här på sitt nionde album öppnar hon med "Sitter tyst med Billie Holiday", en låt hon kört live tidigare och som låter så mycket Pernilla Andersson att man vet hur den går redan efter att ha hört några toner. En hel platta med den typen av låtar hade känts fullständigt ointressant. Lyckligtvis finns även några spår som visar att sångerskan även försöker att utveckla sin stil. Bäst är den Tom Waits-minnande "Balladen om missförståndet gällande Florence Nightingale", och efter den kommer den åtta minuter långa "Svit: Jag börjar om" som kanske inte är plattans starkaste spår men som visar på en nödvändig framåtrörelse hos artisten. Jag ser gärna mer av den utvecklingen hos Pernilla Andersson framöver.

3/5
Till top